torsdag 22 januari 2015

Z Nation

SyFy och The Asylum.
Två producenter som kanske inte är kända för kvalitet i ordets normala betydelse men som ändå gett världen underhållande smörja som Sharknado-filmerna och Mega Python vs. Gatoroid.

Och som något slags svar på mega-succén The Walking Dead har de slagit sina påsar ihop och producerat serien Z Nation.

Där The Walking Dead ofta harvar med psykologiskt djuplodande konflikter, karaktärsbygge och utdragna avsnitt har man i Z Nation funderat på vad publiken vill ha. Man har kommit fram till att det är snabba zombies som blodigt tuggar i sig människor och blodiga zombie-headshots.

Varje avsnitt av Z Nation levererar just det. Man tar sig inte på speciellt stort allvar, dialogen är både stolpig och rolig men hjärtat är på rätta stället. Serien är helt enkelt underhållande.


Om du inte är mätt på zombies vid det här laget kan jag varmt rekommendera den, var bara beredd på att du får vad du tror när du ser de inblandades namn.

Säsong två är annonserad och jag ser fram emot hur de ska skriva sig runt slutet på säsong ett.

torsdag 8 januari 2015

Fred drar sina favoritreleaser från 2014



En hel del där jag inte sett faktiskt.

Om jag själv får välja (och det får jag ju) bland blu-ray-releaser förra året skulle jag peta in Cannibal Holocaust från Grindhouse Releasing. En av mina favoritfilmer i fräsch, upprensad utgåva.
Sen får jag slå ett slag för Kino Lorbers utgåva av Mario Bava's Planet of the Vampires, även här restaurerad och snygg och med faktaspäckat kommentarspår från Video Watchdogs Tim Lucas.
Slutligen vill jag uppmärksamma MPI Medias 40th Anniversary Black Maria Limited Edition av Motorsågsmassakern. Med ny 4K-överföring godkänd av Hooper själv har det blivit den nya guldstandarden för filmen. Det är samma överföring på den nya svenska utgåvan.

onsdag 7 januari 2015

Skräckantologier ala Centipod


När det gäller skräckfilmsantologier finns det förstås en del know-how hos Centipoddarna.

söndag 4 januari 2015

Tv-serie-träsket, en följetong

Med Netflix lättillgängligt är det ytterst enkelt att trilla ner i tv-serie-träsket och det är precis vad jag gjort.



Netflix gör originalserier, den mest kända är ju House of Cards som blivit en rejäl succé och som jag gillar väldigt mycket. Det kommer för övrigt en ny säsong av den under året.

Även The Killing är väldigt välbekant och riktigt bra.

En mindre bra originalserie från Netflix är From Dusk till Dawn. Titeln är identisk med Robert Rodriguez action-vampyr-rökare från 1996 och det är mycket riktigt Rodriguez som är inblandad i tv-serien också. Tyvärr är det en identisk historia som berättas, vad som under 108 minuter utspelas i en film dras ut till 10 avsnitt á 45 minuter utan att lägga till eller dra ifrån storymässigt och det blir stundtals plågsamt. Som att berätta samma historia i slowmotion och med sämre skådespelare på köpet. Om du är fullständigt besatt av From Dusk till Dawn kan det vara en idé att se den, annars inte.

Förutom Netflix egna serier är tjänsten en outtömlig källa av tv-serier i allmänhet. Här finns hela Vänner, Lewis (uppföljaren till Kommissarie Morse), Firefly, Broadchurch och många avsnitt av Dr. Who, Ripper Street, Defiance, Whitechapel, Torchwood, Spooks och många, många andra.

Whitechapel är en av de jag sett från början till slut. Den tar avstamp i Jack the Ripper, en ny seriemördare härjar i Whitechapel och han imiterar den gamle uppskärarens mord till punkt och pricks. Serien tar sig igenom första säsongen fint med jakten på den nya uppskäraren och trevar sedan in lite på gangstermytos för att till slut kocentrera sig på historiska paralleller mellan gamla och nya mord med ett stänk av det övernaturliga. Serien lever och dör med sina skådespelare som är bra. Gillar du seriemördarjakt kan det vara en serie för dig.
Serien finns i sin helhet på Netflix då den är nedlagd.

En annan serie jag fastnat för är Crossing Lines, ärligt talat mest för att den är filmad i Europa. ICC, internationella brottsdomstolen, som uppstod i samband med att ICTYs arbete varvat ner och man insett att det behövs en institution som åtalar och dömer i mål som gäller brott mot mänskligheten, brott mot krigslagar, etnisk rensning och andra svåra folkrättsbrott får i serien en operativ verksamhet, ett gäng "super-snutar", som med domstolen i ryggen glider runt i Europa och utreder brott som begås över länders gränser. Med tanke på att vi har både Interpol och Europol kan man tycka att det kanske är lite magstarkt med en polismyndighet till som kan fladdra omkring men låt gå.
Förutom affischnamnen William Fichtner (Prison Break, Entourage, Black Hawk Down, Armageddon, Kontakt) och Donald Sutherland är skådespelarna européer men alla pratar engelska - även invånarna i stater som Tyskland och Belgien vardagskonverserar på engelska. Något man helt enkelt får svälja.

Första säsongen går mycket ut på att reda ut personliga relationer och de olika karaktärernas bakgrundshistorier och vi introduceras till en superskurk, Genovese, som sedermera gör en snopet kort comeback i andra säsongen där Carrie-Anne Moss (The Matrix) dyker upp i en biroll när teamet är på en kort sejour i New York.



Jag är inte igenom hela andra säsongen ännu men den har hittat en säkrare ton, actionscenerna är fläskigare, de europeiska exteriörerna snyggare och berättelserna intressantare samtidigt som de håller ihop sitt universum med referenser till saker som hände i första säsongen. Tv-formatet är pratigare än att se på action- eller polis-filmer men gillar man det kan jag rekommendera serien.

fredag 19 september 2014

Verklighetens dans

Min hett efterlängtade amerikanska blu-ray med Alejandro Jodorowsky's senaste (sista?) film The dance of reality nådde mig äntligen igår.


I stort sett så fort jag lagt min grabb att sova slängde jag in den i spelaren och började kolla, jag behövde inte ens skifta region till A, disken är inte regionskyddad.

Det första som slår en är det fyrverkeri av färger som inleder filmen, det är cirkustält och cirkusartister, clowner och färggranna byggnader. Allteftersom filmen utspelar sig bedövas färgerna och i sista scenen är det förutom en liten lila färgklick helt grått.

Det är en burlesk, bisarr och personlig självbiografi som Jodorowsky levererar. Jodorowsky kliver vid flera tillfällen bokstavligen in i filmen och levererar dialog - dialog som inte nödvändigtvis förklarar men som förhöjer - i händelser som berör hans uppväxt.

Ibland behöver ens yngre jag tröst.

Förutom att filmen är personlig, kanske egensinnig, tycker jag också att det är Jodorowskys varmaste film. Här finns hopp, längtan och frihet även om den inte är rädd för att djupdyka ner i förtvivlan, depression och våld när historien kräver det.

En coming-of-age-film som det här är kan vara hur trivial som helst. Eller hur brilliant som helst. Och jag lutar åt det senare. Här finns scener som jag som sett det mesta ändå kom på mig själv med att säga att jag aldrig sett maken till.

Medan filmen aldrig blir abstrakt på det sätt som von Trier och kanske framförallt Greenaway vandrat ut i innehåller filmen stundtals bara grov rekvisita för att åskådliggöra en poäng. Det är omöjligt för mig att avgöra om det är filmens budget som tvingat fram valet eller om det är ett konstnärligt val. I slutänden kanske det kvittar.

Jodorowsky har i många av sina filmer haft med nakna barn men i Dance of reality är det de vuxna som klär av sig. Det finns en hel del nakenscener och några är direkt obehagliga men i nypuritanismens tid behåller barnen höftskynke på.

Det kan helt enkelt vara så att när Jodorowsky har begränsningar hjälper de honom. När han vräker på med excesser i The holy mountain känns det stundtals som man blir helt överbelastad, så kände jag aldrig här. Visst är det en mustig palett men aldrig tröttsam.

Om du gillar Jodorowskys filmer sedan innan ska du definitivt skaffa den här blu-ray-skivan. Överföringen, speciellt filmens första 20 minuter, är så knivskarp att bilden känns tredimensionell. Tre featuretter finns med, en där Jodorowsky själv pratar om filmen, en där en av hans tre söner som är med i filmen pratar om sin roll och en där Jodorowskys fru berättar om filmens kostymer som hon designade (med bravur!). Inget märkvärdigt men ändå skoj. Ingen av featuretterna är så lång att man blir uttråkad.

Om du är nyfiken på Jodorowsky kan filmen tjäna som en bra introduktion, här finns allt det som gör Jodorowsky stor.

lördag 30 augusti 2014

Ögon, VHS och döden

Death will have your eyes (La moglie giovane, 1974) med Marisa Mell finns i en dvd-utgåva från MYA. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se den häromdagen. Själva filmen är dessvärre en ganska tråkig affär med tidstypisk kvinnosyn.



Marisa Mell och en kompis diskuterar "feminism"; jobb och frigörelse. Men deras riktiga motiv avslöjas omgående, de vill gifta sig rikt. Vad spelar kärlek för roll om man har sitt på det torra liksom?

Marisa Mell hittar snart en rik kirurg och gängar sig men trots att hon fått en herrgård, sprit, fina kläder och smycken är hon snart uttråkad och tar sig en älskare. Hon mördar sin man och filmen borde blivit en spännande thriller om utpressning då någon sett mordet.

Men tyvärr, filmen har inget tempo och våldet är förvånansvärt tamt. Marisa Mell näckar självklart ett flertal gånger och hon är för all del vacker att beskåda men det räcker inte. Filmens behållning är annars att den är snyggt klippt men överföringen till dvd är bedrövlig, källan är förmodligen VHS och det är en riktigt sliten kopia. Mörka scener är närmast obegripliga då de badar i gröna skuggor och saknar all form av kontrast.


Även om filmen blir restaurerad (vilket verkar osannolikt, men konstigare saker har ju hänt) är jag inte övertygad om att den skulle vara sevärd. Om du inte absolut måste ha alla filmer med Marisa Mell behöver du inte ha den här i din samling.

onsdag 9 april 2014

Verklighetens dans, nu med engelsk textning

Jodorowskys senaste film har fått sin trailer textad på engelska:



Jag är helt säker på att det kommer bli årets film för mig.