Visar inlägg med etikett dvd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dvd. Visa alla inlägg
torsdag 8 januari 2015
Fred drar sina favoritreleaser från 2014
En hel del där jag inte sett faktiskt.
Om jag själv får välja (och det får jag ju) bland blu-ray-releaser förra året skulle jag peta in Cannibal Holocaust från Grindhouse Releasing. En av mina favoritfilmer i fräsch, upprensad utgåva.
Sen får jag slå ett slag för Kino Lorbers utgåva av Mario Bava's Planet of the Vampires, även här restaurerad och snygg och med faktaspäckat kommentarspår från Video Watchdogs Tim Lucas.
Slutligen vill jag uppmärksamma MPI Medias 40th Anniversary Black Maria Limited Edition av Motorsågsmassakern. Med ny 4K-överföring godkänd av Hooper själv har det blivit den nya guldstandarden för filmen. Det är samma överföring på den nya svenska utgåvan.
lördag 30 augusti 2014
Ögon, VHS och döden
Death will have your eyes (La moglie giovane, 1974) med Marisa Mell finns i en dvd-utgåva från MYA. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se den häromdagen. Själva filmen är dessvärre en ganska tråkig affär med tidstypisk kvinnosyn.
Marisa Mell och en kompis diskuterar "feminism"; jobb och frigörelse. Men deras riktiga motiv avslöjas omgående, de vill gifta sig rikt. Vad spelar kärlek för roll om man har sitt på det torra liksom?
Marisa Mell hittar snart en rik kirurg och gängar sig men trots att hon fått en herrgård, sprit, fina kläder och smycken är hon snart uttråkad och tar sig en älskare. Hon mördar sin man och filmen borde blivit en spännande thriller om utpressning då någon sett mordet.
Men tyvärr, filmen har inget tempo och våldet är förvånansvärt tamt. Marisa Mell näckar självklart ett flertal gånger och hon är för all del vacker att beskåda men det räcker inte. Filmens behållning är annars att den är snyggt klippt men överföringen till dvd är bedrövlig, källan är förmodligen VHS och det är en riktigt sliten kopia. Mörka scener är närmast obegripliga då de badar i gröna skuggor och saknar all form av kontrast.
Även om filmen blir restaurerad (vilket verkar osannolikt, men konstigare saker har ju hänt) är jag inte övertygad om att den skulle vara sevärd. Om du inte absolut måste ha alla filmer med Marisa Mell behöver du inte ha den här i din samling.
Marisa Mell och en kompis diskuterar "feminism"; jobb och frigörelse. Men deras riktiga motiv avslöjas omgående, de vill gifta sig rikt. Vad spelar kärlek för roll om man har sitt på det torra liksom?
Marisa Mell hittar snart en rik kirurg och gängar sig men trots att hon fått en herrgård, sprit, fina kläder och smycken är hon snart uttråkad och tar sig en älskare. Hon mördar sin man och filmen borde blivit en spännande thriller om utpressning då någon sett mordet.
Men tyvärr, filmen har inget tempo och våldet är förvånansvärt tamt. Marisa Mell näckar självklart ett flertal gånger och hon är för all del vacker att beskåda men det räcker inte. Filmens behållning är annars att den är snyggt klippt men överföringen till dvd är bedrövlig, källan är förmodligen VHS och det är en riktigt sliten kopia. Mörka scener är närmast obegripliga då de badar i gröna skuggor och saknar all form av kontrast.
Även om filmen blir restaurerad (vilket verkar osannolikt, men konstigare saker har ju hänt) är jag inte övertygad om att den skulle vara sevärd. Om du inte absolut måste ha alla filmer med Marisa Mell behöver du inte ha den här i din samling.
tisdag 18 februari 2014
Mitt i plåten!
The Cannonball Run (Mitt i plåten!) var en av de actionfilmer jag såg många gånger i min barndom. Jag hade vaga aningar att många i filmen var kändisar men förutom Roger Moore (som ju var supertuffe James Bond, filmer man ännu inte börjat se vid tidpunkten) och Burt Reynolds var mina kunskaper vaga. Möjligen hade jag sett Sammy Davis Jr. i något sammanhang.
Hur som helst, det som slår mig när jag ser om den (den finns på såväl utmärkt svensk blu-ray/dvd som på Netflix) är hur kändistät den är. Förutom nämnda stjärnor dyker Jackie Chan, Farrah Fawcett, Dean Martin, Peter Fonda, Dom DeLuise och Adrienne Barbeau upp. Alla ansikten som man känner igen.
Filmen går ut på att ett gäng högst olika team ska försöka vinna ett illegalt gaturace som sträcker sig över flera delstater. Eller ja, det är ramhistorien, det är väldigt mycket osammanhängande jönseri i filmen som blandas friskt med biljakter och slagsmål. Ofta drar sig historien helt tillbaka och bara förlitar sig på skådespelarnas charm, framförallt står och faller filmen med Burt Reynolds. Hans blinkningar till kameran (helt oblygt, något han ofta gör i sina filmer) och hans skratt är något man i det närmaste MÅSTE gilla för att gilla filmen.
Sett såhär i backspegeln ter sig kvinnosynen hyggligt unken. Farrah Fawcett får prata om att vara trädkramare med ursäkten att det är så skönt att knulla under dem (jo, på riktigt) och kidnappas helt oblygt av Team Reynolds men gillar läget efter hand. Nonsens alltså. Jag inbillar mig att karaktären hade varit helt otänkbar i en modern actionkomedi.
Karikatyren av den arabiske oljemiljardären känns oblygt rasistisk och alla fördomar man kan tänkas ha om dylika besannas i filmen. Jackie Chan och hans racingpartner behandlas på liknande sätt.
Kan man se förbi sexism, rasism och den allmänna stämningen av overklighet kan man däremot njuta i fulla drag av filmen. I brytpunkten mellan 70- och 80-talet står filmen tryggt i actionkomeditraditionen. Det finns både komisk timing och verklig fart i filmens actionscener, något vi kan tacka regissören Hal Needham för.
Hal Needham gjorde även uppföljaren Cannonball Run 2 (helt förutsägbart heter den Mitt i plåten 2 på svenska) och Burt Reynolds kanske mest älskvärda filmer; Nu blåser vi snuten och Nu blåser vi snuten igen.
För dem som växte upp med filmen är det hög tid att återbekanta sig och kanske så smått introducera en ny generation för den. Min son som snart fyller 6 tycker den är riktigt kul och har redan sett den två gånger.
Hur som helst, det som slår mig när jag ser om den (den finns på såväl utmärkt svensk blu-ray/dvd som på Netflix) är hur kändistät den är. Förutom nämnda stjärnor dyker Jackie Chan, Farrah Fawcett, Dean Martin, Peter Fonda, Dom DeLuise och Adrienne Barbeau upp. Alla ansikten som man känner igen.
Filmen går ut på att ett gäng högst olika team ska försöka vinna ett illegalt gaturace som sträcker sig över flera delstater. Eller ja, det är ramhistorien, det är väldigt mycket osammanhängande jönseri i filmen som blandas friskt med biljakter och slagsmål. Ofta drar sig historien helt tillbaka och bara förlitar sig på skådespelarnas charm, framförallt står och faller filmen med Burt Reynolds. Hans blinkningar till kameran (helt oblygt, något han ofta gör i sina filmer) och hans skratt är något man i det närmaste MÅSTE gilla för att gilla filmen.
Sett såhär i backspegeln ter sig kvinnosynen hyggligt unken. Farrah Fawcett får prata om att vara trädkramare med ursäkten att det är så skönt att knulla under dem (jo, på riktigt) och kidnappas helt oblygt av Team Reynolds men gillar läget efter hand. Nonsens alltså. Jag inbillar mig att karaktären hade varit helt otänkbar i en modern actionkomedi.
Karikatyren av den arabiske oljemiljardären känns oblygt rasistisk och alla fördomar man kan tänkas ha om dylika besannas i filmen. Jackie Chan och hans racingpartner behandlas på liknande sätt.
Kan man se förbi sexism, rasism och den allmänna stämningen av overklighet kan man däremot njuta i fulla drag av filmen. I brytpunkten mellan 70- och 80-talet står filmen tryggt i actionkomeditraditionen. Det finns både komisk timing och verklig fart i filmens actionscener, något vi kan tacka regissören Hal Needham för.
Hal Needham gjorde även uppföljaren Cannonball Run 2 (helt förutsägbart heter den Mitt i plåten 2 på svenska) och Burt Reynolds kanske mest älskvärda filmer; Nu blåser vi snuten och Nu blåser vi snuten igen.
För dem som växte upp med filmen är det hög tid att återbekanta sig och kanske så smått introducera en ny generation för den. Min son som snart fyller 6 tycker den är riktigt kul och har redan sett den två gånger.
söndag 16 februari 2014
Sömnlöst
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Här är min recension av Dario Argento's Sleepless, och ja, jag har köpt soundtracket på CD:
Non Ho Sonno (Sleepless)
Så var då äntligen Dario Argento tillbaka med en bra film efter ett par magra år med filmer som ingen egentligen vill kännas vid och med det absoluta bottennappet nu bakom sig (Phantom of the Opera).
Non Ho Sonno (I can´t sleep eller Sleepless, alltså Sömnlös) är en återgång till den rena giallon ala Tenebre. Och det är ju en genre där Argento vet vad som gäller och han levererar även här.
Max Von Sydow spelar en pensionerad detektiv som för 17 år sen löste en serie mord utförda av ´Dvärgmördaren´. Dvärgmördaren var i själva verket en författare som blev knäpp av de historier han skrev och började utföra morden i dem. Han hittades död, skjuten i huvudet och morden upphörde, tills nu. Någon har plockat upp handsken och fortsätter obönhörligen utföra mord enligt en bizarr barnvisa med djur som motiv. Mördaren lämnar kvar en pappfigur föreställande ett djur (olika varje gång) vid sina offer.
Jag måste säga att jag, trots träning, inte visste vem mördaren var förrän i absoluta slutminuten. Det är på känt Argentomaner en skön räcka blodiga mord och som vanligt finns det några som sticker ut. Det osköna mordet med engelskt horn (oboe?) ser verkligt bestialiskt ut. Ett mord ser lite taskigt ut på grund av kvaliteten på specialeffekten (ett avhugget huvud som ser mer än lovligt fejkat ut). Annars serverar Sergio Stivaletti specialeffekter som är verkligt otäcka, blodiga och trovärdiga.
Den som gör bäst i från sig i filmen är Max Von Sydow, hans milda pensionerade polis står i bjärt kontrast mot den moderna polisens metoder och man får känslan att Argento kanske är teknikfientlig innerst inne. Det var faktiskt kul att se Von Sydow i en Argento-film bara för känslan.
Det är snyggt filmat, vackert foto, redigeringen är klassisk Argento. Långa kameraåkningar och snabba chockerande klipp således. Inga överraskningar på den fronten men varför ändra på ett koncept som fungerar såhär bra?
Som sagt är det kul att Argento återvänder till form, jag placerar filmen i vad jag brukar kalla ´Inferno-spannet´, filmerna som inte är på topp men som inte desto mindre är intressanta. Det är alltså inte fråga om ett nytt mästerverk utan snarare om gott hantverk. Men det räcker som tur är ganska långt.
BILD
Bilden är i anamorfisk widescreen och i 1.77:1. Överföringen och skicket på filmen är det bästa jag nånsin sett på ett Argentosläpp. Tung färgskala med djupa färger utan blödning. Några få gånger syns fläckar men det är väldigt sällsynt.
LJUD
Man har glädjande nog massor av val när det gäller ljud och de jag hört låter bra. Det italienska ljudspåret har definitivt mer tryck än det engelska så man får skruva upp rätt bra när man har det engelska. Den direktionella mixen är omfattande och djup. DTS-ljudspåret har jag tyvärr inte kunnat lyssna på (min DVD saknar DTS-stöd). När man ser filmen med italienskt ljudspår verkar allt otroligt dubbat men med det engelska ljudspåret ser det ut ´som vanligt´ när det gäller italienska filmer: lite off men knappt märkbart. Den engelska texten följer inte vad som sägs på det engelska ljudspåret utan jag gissar att det är det italienska ljudspåret som översatts.
Goblin är också tillbaka och de har levererat ännu ett bra soundtrack till en Argentofilm. Jag kommer definitivt köpa soundtracket till filmen.
ÖVRIGT
Trailern följer med och en bakomfilm ligger också med. Båda är enbart på italienska.
Bakomfilmen är 15 minuter lång och har 2-kanaligt ljud. Man får följa Argento på inspelningen och han pratar på men tyvärr helt obegripligt för mig som inte kan italienska, det följs upp av några av filmens stjärnor som även de naturligtvis pratar italienska. Hela bakomfilmen är i 4:3 och verkar rätt så heltäckande, det är inte bara PR-fluff som så många bakomfilmer idag. Jag får rekommendera att ni inte tittar på den innan ni ser filmen även om ni inte kan italienska eftersom den mot slutet innehåller spoilers.
Trailern är 1min 22 sek och är intressant utan att ge bort för mycket. Kan ses innan filmen.
Annat extramaterial är:
Cast Artistico leder till en sida med skådespelarna i filmen och det är biografi och filmografi, på italienska naturligtvis.
Cast tecnico, här listas regissör, producent, fotograf och andra som är bakom kamerorna.
Inlaykortet listar de 24 kapitel filmen är indelad i.
Vem ska köpa disken? Alla skräckfilmsfans och i synnerhet Argento-fans. Det här är bättre än det mesta som strömmar ut från USA i skräckfilmsväg och en klar indikation på att Argento äntligen hamnat på rätt köl igen. Hans nästa film kan bli kanon!
Filmes officiella site finns här.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Här är min recension av Dario Argento's Sleepless, och ja, jag har köpt soundtracket på CD:
Non Ho Sonno (Sleepless)
Så var då äntligen Dario Argento tillbaka med en bra film efter ett par magra år med filmer som ingen egentligen vill kännas vid och med det absoluta bottennappet nu bakom sig (Phantom of the Opera).
Non Ho Sonno (I can´t sleep eller Sleepless, alltså Sömnlös) är en återgång till den rena giallon ala Tenebre. Och det är ju en genre där Argento vet vad som gäller och han levererar även här.
Max Von Sydow spelar en pensionerad detektiv som för 17 år sen löste en serie mord utförda av ´Dvärgmördaren´. Dvärgmördaren var i själva verket en författare som blev knäpp av de historier han skrev och började utföra morden i dem. Han hittades död, skjuten i huvudet och morden upphörde, tills nu. Någon har plockat upp handsken och fortsätter obönhörligen utföra mord enligt en bizarr barnvisa med djur som motiv. Mördaren lämnar kvar en pappfigur föreställande ett djur (olika varje gång) vid sina offer.
Jag måste säga att jag, trots träning, inte visste vem mördaren var förrän i absoluta slutminuten. Det är på känt Argentomaner en skön räcka blodiga mord och som vanligt finns det några som sticker ut. Det osköna mordet med engelskt horn (oboe?) ser verkligt bestialiskt ut. Ett mord ser lite taskigt ut på grund av kvaliteten på specialeffekten (ett avhugget huvud som ser mer än lovligt fejkat ut). Annars serverar Sergio Stivaletti specialeffekter som är verkligt otäcka, blodiga och trovärdiga.
Den som gör bäst i från sig i filmen är Max Von Sydow, hans milda pensionerade polis står i bjärt kontrast mot den moderna polisens metoder och man får känslan att Argento kanske är teknikfientlig innerst inne. Det var faktiskt kul att se Von Sydow i en Argento-film bara för känslan.
Det är snyggt filmat, vackert foto, redigeringen är klassisk Argento. Långa kameraåkningar och snabba chockerande klipp således. Inga överraskningar på den fronten men varför ändra på ett koncept som fungerar såhär bra?
Som sagt är det kul att Argento återvänder till form, jag placerar filmen i vad jag brukar kalla ´Inferno-spannet´, filmerna som inte är på topp men som inte desto mindre är intressanta. Det är alltså inte fråga om ett nytt mästerverk utan snarare om gott hantverk. Men det räcker som tur är ganska långt.
BILD
Bilden är i anamorfisk widescreen och i 1.77:1. Överföringen och skicket på filmen är det bästa jag nånsin sett på ett Argentosläpp. Tung färgskala med djupa färger utan blödning. Några få gånger syns fläckar men det är väldigt sällsynt.
LJUD
Man har glädjande nog massor av val när det gäller ljud och de jag hört låter bra. Det italienska ljudspåret har definitivt mer tryck än det engelska så man får skruva upp rätt bra när man har det engelska. Den direktionella mixen är omfattande och djup. DTS-ljudspåret har jag tyvärr inte kunnat lyssna på (min DVD saknar DTS-stöd). När man ser filmen med italienskt ljudspår verkar allt otroligt dubbat men med det engelska ljudspåret ser det ut ´som vanligt´ när det gäller italienska filmer: lite off men knappt märkbart. Den engelska texten följer inte vad som sägs på det engelska ljudspåret utan jag gissar att det är det italienska ljudspåret som översatts.
Goblin är också tillbaka och de har levererat ännu ett bra soundtrack till en Argentofilm. Jag kommer definitivt köpa soundtracket till filmen.
ÖVRIGT
Trailern följer med och en bakomfilm ligger också med. Båda är enbart på italienska.
Bakomfilmen är 15 minuter lång och har 2-kanaligt ljud. Man får följa Argento på inspelningen och han pratar på men tyvärr helt obegripligt för mig som inte kan italienska, det följs upp av några av filmens stjärnor som även de naturligtvis pratar italienska. Hela bakomfilmen är i 4:3 och verkar rätt så heltäckande, det är inte bara PR-fluff som så många bakomfilmer idag. Jag får rekommendera att ni inte tittar på den innan ni ser filmen även om ni inte kan italienska eftersom den mot slutet innehåller spoilers.
Trailern är 1min 22 sek och är intressant utan att ge bort för mycket. Kan ses innan filmen.
Annat extramaterial är:
Cast Artistico leder till en sida med skådespelarna i filmen och det är biografi och filmografi, på italienska naturligtvis.
Cast tecnico, här listas regissör, producent, fotograf och andra som är bakom kamerorna.
Inlaykortet listar de 24 kapitel filmen är indelad i.
Vem ska köpa disken? Alla skräckfilmsfans och i synnerhet Argento-fans. Det här är bättre än det mesta som strömmar ut från USA i skräckfilmsväg och en klar indikation på att Argento äntligen hamnat på rätt köl igen. Hans nästa film kan bli kanon!
Filmes officiella site finns här.
torsdag 13 februari 2014
Gamla synder
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman. En del av de gamla forumrävarna från dvdforum.nu kan numera hittas på FilmFenix.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Här är min recension av Dario Argento's häpnadsväckande film Tenebre / Tenebrae / Unsane / Shadows:
Tenebre
Av Argentos alla filmer är det här min absoluta favorit.
´The impulse had become irresistable. There was only one answer to the fury that tortured him and so he committed his first act of murder. He had broken the most deeprooted taboo and found not guilt, not anxiety or fear but freedom. Every humiliation which stood in his way could be swept away by the simple act of annihilation: Murder.´ Raderna läses upp ur Peter Neals senaste bok ´Tenebrae´ av en behandskad figur varpå boken kastas på en öppen brasa och förtexterna rullar igång.
Tenebre är igång!
Peter Neal är en författare som skriver giallos (alltså ett mordmysterie, namnet kommer av färgen på omslagen på den typen av böcker i Italien; gul), hans senaste bok ´Tenebrae´ är en internationell bestseller. Genom filmen får vi följa Peter på en promotionturne för sin bok, en turne som kantas av blodiga mord.
Någon eller några genomför mord som finns beskrivna i ´Tenebrae´ med närmast ritualistisk precision och lämnar sidor ur boken i offrens gapande mun. Han tar även bilder av sina offer...
Då och då dyker det upp drömsekvenser som tagna tillsammans bildar fundamentet till en mycket störd persons psyke. En person vars trauma över bortstötandet från en kvinna (här spelar Argento publiken ett spratt eftersom rollen spelas av en i Italien känd transvestit) visar sig vara dödlig ammunition i kampen mot samtliga kvinnor (och en del män) på jordklotet.
Återigen behandlas utanförskapet av Argento men den här gången från mördarens synvinkel och inte som i Phenomena eller Suspiria utifrån hjältefigurens.
En annan Argento-klassiker är att polisen trots stora vedermödor visar sig vara effektlösa (en alternativ tolkning är ´impotenta´).
I motsats till Suspiria och Inferno jobbar Argento i Tenebre med en mycket ljus färgskala utan kulört belysning som ser avsiktligt artificiell och ´magisk´ ut. Det är ju också den stora skillanden mellan de nämnda filmern, Suspiria och Inferno tar upp det övernaturliga medan Tenebre är en ren Giallo utan övernaturliga inslag. Många av morden i filmen sker i fullt ljus och de är gradvis blodigare genom hela filmen för att den sista kvarten explodera i formliga fontäner av röd sås med några av de mest spektakulära mord som någonsin filmats.
Många av morden i filmen har uppnåt klassisk, ja legendarisk, status. Framförallt armkapningen och knivmordet på öppen gata är scener som dyker upp i minnet när man tänker på filmen. En annan klassiker i filmen är filmningen med kran, nuförtiden är såna tilltag vanliga men det var det inte när filmen gjordes (då fanns det bara 2 såna kameror i världen). Här används greppet mycket skickligt för att ge en voyeuristisk insyn i ett lesbiskt pars liv, olycksbådande och inträngande vet vi hela tiden att något kommer hända snart (och vi blir naturligtvis inte besvikna). På kommentarsspåret säger Argento att han gillar sekvensen mycket (det gör vi, hans fans, också) och chockar oss med uppgiften att filmens finansiär bönföll honom att klippa bort den. Lyckligtvis lydde Argento inte och såhär i backspegeln vet vi ju att det var rätt val.
John Saxon som medverkat i bl.a. Terror på Elm Street-filmerna dyker upp i en biroll som Peter Neals agent och han gör som vanligt bra ifrån sig. Daria Nicolodi är förstås också med och även hon är i toppform.
Bara för att detta är min favoritfilm av Argento ska ni ju veta att han gjort flera filmer som kommer väldigt nära. Phenomena är en sån ochDeep Red en annan som också är väldigt, väldigt bra. Innan Argentos dalande form började med Trauma (1993) var hans filmer alltid ett tillfälle för skräckvänner att fira. Hans senaste film Non Ho Sonno (I cant sleep, Sleepless) är som tur är en återkomst som heter duga.
Detta är alltså, enligt mig, en av 80-talets verkliga skräckdelikatesser precis som Phenomena fast med skillnaden att den här är ett strå vassare.
BILD
Bilden är mycket bra, NTSC, och i OAR men den är inte anamorfisk. Färgerna är rätt avvägda och det syns väldigt lite av smuts och fläckar på filmen. Anchorbay tog sig besväret att lappa ihop filmen från olika kopior för att få en så bra master som möjligt. Tyvärr saknas det åtminstone en kort sekvens i filmen. Ett mord saknar några knivstick.
LJUD
Anchorbay Entertainment har gett filmen en ny 5.1-mix av det engelska ljudspåret och speciellt Goblins underbara musik har fått en rejäl ansiktslyftning men det finns gott om andra direktionella effekter. Vill man höra Argentos röst ska man slå på det italienska ljudspåret under inledningen av filmen, det är han själv som läser ur boken. Nu finns han även på kommentarsspåret förstås men hans engelska är inte så bra om man säger så.
EXTRAMATERIAL
Ett kommentarsspår med Argento (regissör), Claudio Simonetti (musik, en av musikerna i Goblin) och journalisten Loris Curci finns med. Loris försöker coacha men ofta missförstår de och pratar förbi varandra tyvärr. Trots det får man ut en hel del vettig information och massor av smaskig trivia om filmen.
Trailern (3min 14sek) är även den i OAR och har 1-kanaligt engelskt Dolby Digital-ljud. Man kan se trailern innan man ser filmen utan att det förstör.
Under Talent Bios kan man se information om Dario Argento, Claudio Argento, Claudio Simonetti, Anthony Franciosa, John Saxon, Daria Nicolodi, Giuliano Gemma och Eva Robbins.
2 Bakomfilmer följer med. Den första ´Special Camera Equipment´ (4min 27 sek) förklarar hur en av filmens mest kända sekvenser är gjord (kransekvensen alltså). ´Sound Effects´ (2min 6sek) visar hur ljudteknikerna hugger knivar i köttbitar för att få fram det där rättaljudet. Creepy.
Alternative End Credits (2min 16sek) finns också med. Det är samma slut som filmen vanligtvis har men med en låt av Kim Wilde på soundtracket istället för Goblin! På kommentarsspåret till filmen blir herrar Argento och Simonetti rejält paffa när de hör musiken i filmen men vi som tittar på disken förstår inte varför eftersom det är rätt musik där. Vi förstår när vi ser och hör den här sekvensen istället. Man undrar verkligen vad det är för pajas som bytt ut musiken.
ÖVRIGT
Precis som Motorsågsmassakern är det här en film jag verkligen älskar och jag ser den gärna om och om igen. Snyggt foto, intressant story och spektakulära mordscener bidrar till det höga betyget. Och precis som Motorsågsmassakern känns min hyllning för liten i sammanhanget.
Filmen är också känd som:
Shadow (Japan)
Sotto gli occhi dellassassino
Tenebrae
Unsane, Amerikansk titel med 10 minuter bortklippt.
Skräckvänner över hela världen och inte minst i Sverige ska skaffa den här filmen och den här disken är inte fy skam. Förutom detaljen att den inte är anamorfisk är det inte många fel. Den absolut bästa filmen Argento gjort och kanske den bästa skräckfilmen som gjordes på 80-talet gör det här till ett måste för seriösa samlare. För folk som inte gillar ´modern´ skräckfilm kanske filmen inte är tilltalande men även om man vanligtvis inte gillar skräck tycker jag ni ska spinna upp den här filmen i era spelare och försöka svepa undan era fördomar. Det här är inte bara en mästerlig skräckfilm, det är en mästerlig film.
Anchorbay har gett ut en ny dubbelutgåva av filmen tillsammans med Argentos Deep Red. Två underbara skräckfilmer till priset av en således. Det är samma överföring och samma extramaterial på den nya disken.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Här är min recension av Dario Argento's häpnadsväckande film Tenebre / Tenebrae / Unsane / Shadows:
Tenebre
Av Argentos alla filmer är det här min absoluta favorit.
´The impulse had become irresistable. There was only one answer to the fury that tortured him and so he committed his first act of murder. He had broken the most deeprooted taboo and found not guilt, not anxiety or fear but freedom. Every humiliation which stood in his way could be swept away by the simple act of annihilation: Murder.´ Raderna läses upp ur Peter Neals senaste bok ´Tenebrae´ av en behandskad figur varpå boken kastas på en öppen brasa och förtexterna rullar igång.
Tenebre är igång!
Peter Neal är en författare som skriver giallos (alltså ett mordmysterie, namnet kommer av färgen på omslagen på den typen av böcker i Italien; gul), hans senaste bok ´Tenebrae´ är en internationell bestseller. Genom filmen får vi följa Peter på en promotionturne för sin bok, en turne som kantas av blodiga mord.
Någon eller några genomför mord som finns beskrivna i ´Tenebrae´ med närmast ritualistisk precision och lämnar sidor ur boken i offrens gapande mun. Han tar även bilder av sina offer...
Då och då dyker det upp drömsekvenser som tagna tillsammans bildar fundamentet till en mycket störd persons psyke. En person vars trauma över bortstötandet från en kvinna (här spelar Argento publiken ett spratt eftersom rollen spelas av en i Italien känd transvestit) visar sig vara dödlig ammunition i kampen mot samtliga kvinnor (och en del män) på jordklotet.
Återigen behandlas utanförskapet av Argento men den här gången från mördarens synvinkel och inte som i Phenomena eller Suspiria utifrån hjältefigurens.
En annan Argento-klassiker är att polisen trots stora vedermödor visar sig vara effektlösa (en alternativ tolkning är ´impotenta´).
I motsats till Suspiria och Inferno jobbar Argento i Tenebre med en mycket ljus färgskala utan kulört belysning som ser avsiktligt artificiell och ´magisk´ ut. Det är ju också den stora skillanden mellan de nämnda filmern, Suspiria och Inferno tar upp det övernaturliga medan Tenebre är en ren Giallo utan övernaturliga inslag. Många av morden i filmen sker i fullt ljus och de är gradvis blodigare genom hela filmen för att den sista kvarten explodera i formliga fontäner av röd sås med några av de mest spektakulära mord som någonsin filmats.
Många av morden i filmen har uppnåt klassisk, ja legendarisk, status. Framförallt armkapningen och knivmordet på öppen gata är scener som dyker upp i minnet när man tänker på filmen. En annan klassiker i filmen är filmningen med kran, nuförtiden är såna tilltag vanliga men det var det inte när filmen gjordes (då fanns det bara 2 såna kameror i världen). Här används greppet mycket skickligt för att ge en voyeuristisk insyn i ett lesbiskt pars liv, olycksbådande och inträngande vet vi hela tiden att något kommer hända snart (och vi blir naturligtvis inte besvikna). På kommentarsspåret säger Argento att han gillar sekvensen mycket (det gör vi, hans fans, också) och chockar oss med uppgiften att filmens finansiär bönföll honom att klippa bort den. Lyckligtvis lydde Argento inte och såhär i backspegeln vet vi ju att det var rätt val.
John Saxon som medverkat i bl.a. Terror på Elm Street-filmerna dyker upp i en biroll som Peter Neals agent och han gör som vanligt bra ifrån sig. Daria Nicolodi är förstås också med och även hon är i toppform.
Bara för att detta är min favoritfilm av Argento ska ni ju veta att han gjort flera filmer som kommer väldigt nära. Phenomena är en sån ochDeep Red en annan som också är väldigt, väldigt bra. Innan Argentos dalande form började med Trauma (1993) var hans filmer alltid ett tillfälle för skräckvänner att fira. Hans senaste film Non Ho Sonno (I cant sleep, Sleepless) är som tur är en återkomst som heter duga.
Detta är alltså, enligt mig, en av 80-talets verkliga skräckdelikatesser precis som Phenomena fast med skillnaden att den här är ett strå vassare.
BILD
Bilden är mycket bra, NTSC, och i OAR men den är inte anamorfisk. Färgerna är rätt avvägda och det syns väldigt lite av smuts och fläckar på filmen. Anchorbay tog sig besväret att lappa ihop filmen från olika kopior för att få en så bra master som möjligt. Tyvärr saknas det åtminstone en kort sekvens i filmen. Ett mord saknar några knivstick.
LJUD
Anchorbay Entertainment har gett filmen en ny 5.1-mix av det engelska ljudspåret och speciellt Goblins underbara musik har fått en rejäl ansiktslyftning men det finns gott om andra direktionella effekter. Vill man höra Argentos röst ska man slå på det italienska ljudspåret under inledningen av filmen, det är han själv som läser ur boken. Nu finns han även på kommentarsspåret förstås men hans engelska är inte så bra om man säger så.
EXTRAMATERIAL
Ett kommentarsspår med Argento (regissör), Claudio Simonetti (musik, en av musikerna i Goblin) och journalisten Loris Curci finns med. Loris försöker coacha men ofta missförstår de och pratar förbi varandra tyvärr. Trots det får man ut en hel del vettig information och massor av smaskig trivia om filmen.
Trailern (3min 14sek) är även den i OAR och har 1-kanaligt engelskt Dolby Digital-ljud. Man kan se trailern innan man ser filmen utan att det förstör.
Under Talent Bios kan man se information om Dario Argento, Claudio Argento, Claudio Simonetti, Anthony Franciosa, John Saxon, Daria Nicolodi, Giuliano Gemma och Eva Robbins.
2 Bakomfilmer följer med. Den första ´Special Camera Equipment´ (4min 27 sek) förklarar hur en av filmens mest kända sekvenser är gjord (kransekvensen alltså). ´Sound Effects´ (2min 6sek) visar hur ljudteknikerna hugger knivar i köttbitar för att få fram det där rättaljudet. Creepy.
Alternative End Credits (2min 16sek) finns också med. Det är samma slut som filmen vanligtvis har men med en låt av Kim Wilde på soundtracket istället för Goblin! På kommentarsspåret till filmen blir herrar Argento och Simonetti rejält paffa när de hör musiken i filmen men vi som tittar på disken förstår inte varför eftersom det är rätt musik där. Vi förstår när vi ser och hör den här sekvensen istället. Man undrar verkligen vad det är för pajas som bytt ut musiken.
ÖVRIGT
Precis som Motorsågsmassakern är det här en film jag verkligen älskar och jag ser den gärna om och om igen. Snyggt foto, intressant story och spektakulära mordscener bidrar till det höga betyget. Och precis som Motorsågsmassakern känns min hyllning för liten i sammanhanget.
Filmen är också känd som:
Shadow (Japan)
Sotto gli occhi dellassassino
Tenebrae
Unsane, Amerikansk titel med 10 minuter bortklippt.
Skräckvänner över hela världen och inte minst i Sverige ska skaffa den här filmen och den här disken är inte fy skam. Förutom detaljen att den inte är anamorfisk är det inte många fel. Den absolut bästa filmen Argento gjort och kanske den bästa skräckfilmen som gjordes på 80-talet gör det här till ett måste för seriösa samlare. För folk som inte gillar ´modern´ skräckfilm kanske filmen inte är tilltalande men även om man vanligtvis inte gillar skräck tycker jag ni ska spinna upp den här filmen i era spelare och försöka svepa undan era fördomar. Det här är inte bara en mästerlig skräckfilm, det är en mästerlig film.
Anchorbay har gett ut en ny dubbelutgåva av filmen tillsammans med Argentos Deep Red. Två underbara skräckfilmer till priset av en således. Det är samma överföring och samma extramaterial på den nya disken.
måndag 10 februari 2014
Galna hundar, Bava-style
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Rabid Dogs (Cani Arrabbiati)
Lock the doors, rollup the windows, and buckle up ... for the ride of your life!
Rabid Dogs är en film som många Bava-entusiaster väntat på, 1974 när all filmning var i princip klar dog en av finansiärerna i en bilolycka och filmen drogs in i en riktigt långvarig rättslig strid som förhindrade att filmen gavs ut medan Mario Bava var i livet. 1999 var det iallafall dags, Mario Bavas ´förlorade´ film kom ut på DVD, hopklippt efter Bavas efterlämnade anvisningar (Bava gick bort 1980).
Doc, Blade, Fagio och Thirtytwo är fyra farliga kriminella, efter ett blodigt bankrån där Fagio dör flyr de med polisen i hälarna. De tvingas överge sin flyktbil men kapar snabbt en ny bil och skaffar sig 3 gisslan - en man (Riccardo) och hans sjuka barn och en kvinna (Maria) som råkar vara i vägen. En ytterligare komplikation är att barnet är medvetslöst, mannen var på väg till ett sjukhus när han blev kapad...
Filmen utspelar sig i ´realtid´ och vi får följa de tre alltmer desperata rånarna och deras gisslan på en riktig mardrömsfärd, spänningen stegras hela tiden och kameran sitter hela tiden som en medpassagerare i den trånga, svettiga bilen medan känslorna svallar. Det ger ett medvetet klaustrofobiskt intryck när kameran hela tiden befinner sig i någons svettiga, medtagna ansikte.
Blade och Thirtytwo (hans smeknamn kommer av att hans penis är... får vi reda på) visar sig vara riktigt sadistiska, de hotar mörda barnet för nöjes skull och trissar varandra att ge sig på den kidnappade Maria. Jag kommer osökt att tänka på Last House on the Left när det blir som mest otäckt efter ett misslyckat flyktförsök från Maria.
Allt är filmat med en för Mario Bava okarakteristisk realistisk stil, ett utsökt val. Hade filmen kommit ut 1974 när den gjordes istället för postumt 1999 hade den antagligen blivit en trendsättare för all italiensk skräckfilm och filmhistorien hade sett annorlunda ut.
Slutet är precis lika chockerande som det i den hyllade Wicker Man och har dessutom minst lika stor emotionell tyngd.
BILD och LJUD
Bilden är i NTSC, 1.66:1 (i själva verket något öppnare) och ser med tanke på filmens ursprung riktigt bra ut. Visst syns det korn och slitskador här och var men det är definitivt godkänt. Färgerna är något bleka men det är svårt att avgöra om det är ett medvetet val eller om filmen helt enkelt bleknat. Bilden är inte anamorfisk.
Ljudet är tyvärr lite sämre. Det har emellanåt en distad karaktär och att det är 1-kanalig Dolby Digital gör ju sitt till för att det ska låta väl instängt på sina ställen. Någon vidare dynamisk vidd finns inte på ljudspåret och vid några tillfällen är det allvarligt ur synk. Den engelska texten är bra synkad med när de pratar i filmen och det går att slå av textning om man vill öva upp sin italienska. Musiken i filmen, av genreveteranen Stelvio Cipriani, är något av det bästa jag hört varför ljudets kvalitet blir en ännu större besvikelse.
EXTRAMATERIAL
Extramaterialet på disken består av filmens trailer som avslöjar lite väl mycket om hur det går för de inblandade men den ger iallafall inte bort slutet, filmografier för Mario Bava, Ricardo Cucciolla, Maurice Poli, Lea Lander, Luigi Montefiori (mer känd för oss som George Eastman) och Aldo Caponi. Efter Mario Bavas filmografi finns det admattes och filmaffischer från många av hans filmer.
Det finns också med About the film, en uppsats om filmens historia och restaurering skriven av Peter Blumenstock och en längre uppsats om Mario Bava och hans filmer av Mr. Video Watchdog, Tim Lucas, i egen hög person. Det finns knappast någon mer lämpad för jobbet - han anses allmänt vara den främsta auktoriteten på Mario Bava i världen - och det är en utmärkt uppsats väl värd att läsa.
ÖVRIGT
Filmen har 10 kapitel som bara finns illustrerade i menyn, det finns inget instickskort. Just nu är den här utgåvan Out Of Print och betingar priser på cirka 1500 kronor. Det finns numera en tysk DVD med filmen under namnet Wild Dogs, den är lite annorlunda hopklippt och har tyskt och italienskt ljudspår men den saknar engelsk text. En amerikansk DVD under namnet Kidnapped är påtänkt och ska komma i framtiden, den kommer innehålla samma version av filmen som den tyska disken. Bland annat skiljer sig förtexterna åt mellan den här disken och den tyska.
Filmen är även känd under följande namn:
Kidnapped
Semaforo rosso
Wild Dogs
Om ni har den här filmen i er samling är det bara att gratulera, det är en superb liten thriller som bara blir bättre varje gång man ser den. För er som vill ha den är det bara att välja - den tyska utgåvan eller vänta till den nya amerikanska disken dyker upp.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Rabid Dogs (Cani Arrabbiati)
Lock the doors, rollup the windows, and buckle up ... for the ride of your life!
Rabid Dogs är en film som många Bava-entusiaster väntat på, 1974 när all filmning var i princip klar dog en av finansiärerna i en bilolycka och filmen drogs in i en riktigt långvarig rättslig strid som förhindrade att filmen gavs ut medan Mario Bava var i livet. 1999 var det iallafall dags, Mario Bavas ´förlorade´ film kom ut på DVD, hopklippt efter Bavas efterlämnade anvisningar (Bava gick bort 1980).
Doc, Blade, Fagio och Thirtytwo är fyra farliga kriminella, efter ett blodigt bankrån där Fagio dör flyr de med polisen i hälarna. De tvingas överge sin flyktbil men kapar snabbt en ny bil och skaffar sig 3 gisslan - en man (Riccardo) och hans sjuka barn och en kvinna (Maria) som råkar vara i vägen. En ytterligare komplikation är att barnet är medvetslöst, mannen var på väg till ett sjukhus när han blev kapad...
Filmen utspelar sig i ´realtid´ och vi får följa de tre alltmer desperata rånarna och deras gisslan på en riktig mardrömsfärd, spänningen stegras hela tiden och kameran sitter hela tiden som en medpassagerare i den trånga, svettiga bilen medan känslorna svallar. Det ger ett medvetet klaustrofobiskt intryck när kameran hela tiden befinner sig i någons svettiga, medtagna ansikte.
Blade och Thirtytwo (hans smeknamn kommer av att hans penis är... får vi reda på) visar sig vara riktigt sadistiska, de hotar mörda barnet för nöjes skull och trissar varandra att ge sig på den kidnappade Maria. Jag kommer osökt att tänka på Last House on the Left när det blir som mest otäckt efter ett misslyckat flyktförsök från Maria.
Allt är filmat med en för Mario Bava okarakteristisk realistisk stil, ett utsökt val. Hade filmen kommit ut 1974 när den gjordes istället för postumt 1999 hade den antagligen blivit en trendsättare för all italiensk skräckfilm och filmhistorien hade sett annorlunda ut.
Slutet är precis lika chockerande som det i den hyllade Wicker Man och har dessutom minst lika stor emotionell tyngd.
BILD och LJUD
Bilden är i NTSC, 1.66:1 (i själva verket något öppnare) och ser med tanke på filmens ursprung riktigt bra ut. Visst syns det korn och slitskador här och var men det är definitivt godkänt. Färgerna är något bleka men det är svårt att avgöra om det är ett medvetet val eller om filmen helt enkelt bleknat. Bilden är inte anamorfisk.
Ljudet är tyvärr lite sämre. Det har emellanåt en distad karaktär och att det är 1-kanalig Dolby Digital gör ju sitt till för att det ska låta väl instängt på sina ställen. Någon vidare dynamisk vidd finns inte på ljudspåret och vid några tillfällen är det allvarligt ur synk. Den engelska texten är bra synkad med när de pratar i filmen och det går att slå av textning om man vill öva upp sin italienska. Musiken i filmen, av genreveteranen Stelvio Cipriani, är något av det bästa jag hört varför ljudets kvalitet blir en ännu större besvikelse.
EXTRAMATERIAL
Extramaterialet på disken består av filmens trailer som avslöjar lite väl mycket om hur det går för de inblandade men den ger iallafall inte bort slutet, filmografier för Mario Bava, Ricardo Cucciolla, Maurice Poli, Lea Lander, Luigi Montefiori (mer känd för oss som George Eastman) och Aldo Caponi. Efter Mario Bavas filmografi finns det admattes och filmaffischer från många av hans filmer.
Det finns också med About the film, en uppsats om filmens historia och restaurering skriven av Peter Blumenstock och en längre uppsats om Mario Bava och hans filmer av Mr. Video Watchdog, Tim Lucas, i egen hög person. Det finns knappast någon mer lämpad för jobbet - han anses allmänt vara den främsta auktoriteten på Mario Bava i världen - och det är en utmärkt uppsats väl värd att läsa.
ÖVRIGT
Filmen har 10 kapitel som bara finns illustrerade i menyn, det finns inget instickskort. Just nu är den här utgåvan Out Of Print och betingar priser på cirka 1500 kronor. Det finns numera en tysk DVD med filmen under namnet Wild Dogs, den är lite annorlunda hopklippt och har tyskt och italienskt ljudspår men den saknar engelsk text. En amerikansk DVD under namnet Kidnapped är påtänkt och ska komma i framtiden, den kommer innehålla samma version av filmen som den tyska disken. Bland annat skiljer sig förtexterna åt mellan den här disken och den tyska.
Filmen är även känd under följande namn:
Kidnapped
Semaforo rosso
Wild Dogs
Om ni har den här filmen i er samling är det bara att gratulera, det är en superb liten thriller som bara blir bättre varje gång man ser den. För er som vill ha den är det bara att välja - den tyska utgåvan eller vänta till den nya amerikanska disken dyker upp.
torsdag 6 februari 2014
Alejandro Jodorowsky - en guide för totala nybörjare
Den andra regissören som ligger mig varmt om hjärtat är Alejandro Jodorowsky.
Om han överhuvudtaget är känd för den stora massan är det troligen för den stiliserade dramaskräckisen Santa Sangre - jag minns inslaget i Filmkrönikan där filmen recenserades fortfarande, det var förmodligen första gången jag såg något av Jodorowsky. För dem som är mer initierade dyker kanske först och främst El Topo och The Holy Mountain upp.
Jodorowskys senaste film La danza de la realidad premiärvisades på Cannesfestivalen förra året och nu väntar jag spänt på en release på ett hemformat.
Jodorowsky som numer är 84 år gammal har inte varit så väldigt produktiv, de listar bara 9 filmer som regisserade av honom på IMDB och då är ändå två av dem kortfilmer.
Dessvärre har Jodorowskys filmer blivit rejält misshandlade med åren och var länge otillgängliga, fortfarande verkar Tusk vara hopplös att få tag på annat än som blek VHS-rip via torrent eller möjligen (i lika hopplös kvalitet) på Youtube.
El Topo och Holy Mountain var i många, många år insnärjda i en segdragen rättighetstvist mellan Jodorowsky och producenten bakom filmerna, Allen Klein. Vad som till slut löste vad som framstår som den gordiska knuten vet jag inte men när dvd-formatet slagit igenom gavs filmerna först ut illegalt på formatet i Tyskland för att sedan få auktoriserade utgåvor såväl i USA som Europa i kraftigt förbättrade utgåvor. Båda filmerna finns också utgivna på blu-ray i USA i fina utgåvor - och det faktumet var det enda skälet jag behövde för att skaffa en regionfri blu-ray-spelare.
Santa Sangre har varit tillgänglig länge på dvd och finns också i flera blu-ray-utgåvor. Det fanns purister som beklagade att dvd-releaserna gått genom för hård digital upprensning och höll envist kvar vid sina Laserdisc:ar. Några sådana farhågor behöver ni inte ha sedan filmen kommit på blu-ray.
Fando y Lis finns utgiven på dvd men är kanske inget man köper såvida man inte är inbiten fan och den länge otillgängliga The rainbow thief finns numera tillgänglig på fin blu-ray-utgåva från Tyskland.
Jodorowskys filmer är sprängfyllda med symbolik, har ofta en drömlik, pårökt kvalitet och är definitivt mer för dem som gillar det udda. Men om du ger honom en chans är sannolikheten stor att du fastnar, det gjorde t.ex. John Lennon som efter att ha sett El Topo var med och finansierade The Holy Mountain.
Jodorowskys mysfarbror-röst gör att naken-klippet där han pratar om sin senaste film verkar... ja... naturligt?
Han är en utflippad farbror som förtjänar all respekt och en betydligt större publik. Och börja gärna med Santa Sangre.
Om han överhuvudtaget är känd för den stora massan är det troligen för den stiliserade dramaskräckisen Santa Sangre - jag minns inslaget i Filmkrönikan där filmen recenserades fortfarande, det var förmodligen första gången jag såg något av Jodorowsky. För dem som är mer initierade dyker kanske först och främst El Topo och The Holy Mountain upp.
Jodorowskys senaste film La danza de la realidad premiärvisades på Cannesfestivalen förra året och nu väntar jag spänt på en release på ett hemformat.
Jodorowsky som numer är 84 år gammal har inte varit så väldigt produktiv, de listar bara 9 filmer som regisserade av honom på IMDB och då är ändå två av dem kortfilmer.
Dessvärre har Jodorowskys filmer blivit rejält misshandlade med åren och var länge otillgängliga, fortfarande verkar Tusk vara hopplös att få tag på annat än som blek VHS-rip via torrent eller möjligen (i lika hopplös kvalitet) på Youtube.
El Topo och Holy Mountain var i många, många år insnärjda i en segdragen rättighetstvist mellan Jodorowsky och producenten bakom filmerna, Allen Klein. Vad som till slut löste vad som framstår som den gordiska knuten vet jag inte men när dvd-formatet slagit igenom gavs filmerna först ut illegalt på formatet i Tyskland för att sedan få auktoriserade utgåvor såväl i USA som Europa i kraftigt förbättrade utgåvor. Båda filmerna finns också utgivna på blu-ray i USA i fina utgåvor - och det faktumet var det enda skälet jag behövde för att skaffa en regionfri blu-ray-spelare.
Santa Sangre har varit tillgänglig länge på dvd och finns också i flera blu-ray-utgåvor. Det fanns purister som beklagade att dvd-releaserna gått genom för hård digital upprensning och höll envist kvar vid sina Laserdisc:ar. Några sådana farhågor behöver ni inte ha sedan filmen kommit på blu-ray.
Fando y Lis finns utgiven på dvd men är kanske inget man köper såvida man inte är inbiten fan och den länge otillgängliga The rainbow thief finns numera tillgänglig på fin blu-ray-utgåva från Tyskland.
Jodorowskys filmer är sprängfyllda med symbolik, har ofta en drömlik, pårökt kvalitet och är definitivt mer för dem som gillar det udda. Men om du ger honom en chans är sannolikheten stor att du fastnar, det gjorde t.ex. John Lennon som efter att ha sett El Topo var med och finansierade The Holy Mountain.
Nu sitter jag vackert och väntar...
Jodorowskys mysfarbror-röst gör att naken-klippet där han pratar om sin senaste film verkar... ja... naturligt?
Han är en utflippad farbror som förtjänar all respekt och en betydligt större publik. Och börja gärna med Santa Sangre.
måndag 3 februari 2014
Gamla fenomen
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.
Här följer min recension av Dario Argento's Phenomena:
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit.
Här följer min recension av Dario Argento's Phenomena:
Phenomena 2-Disc Limited Edition
En dansk turist missar sin buss och blir strandsatt på den schweiziska landsbygden. Hon beger sig till ett till synes tomt hus för att få hjälp. Väl därinne blir hon anfallen av en osedd person och springer skrikande och snyftande därifrån. Naturligtvis blir hon förföljd, upphunnen och... halshuggen, allt medan förtexterna just rullats upp!
Nu introduceras vi till Donald Pleasences rollstolsbundne entomolog med vidhängande assisterande apa som hjälper polisen lösa mord genom att undersöka insekterna på upphittade lik.
Detta är inledningen på Dario Argentos Phenomena, en vildsint blandning av Giallo/Monsterfilm med övernaturliga inslag som i den här limiterade utgåvan på 3000 exemplar presenteras i en Directors Cut-variant som är sex minuter längre än de hittills tillgängliga versionerna.
Efter den dramatiska och våldsamma inledningen introduceras vi till Jennifer Corvino (Jennifer Connelly i sin karriärs andra roll och häpnadsväckande vacker) under hennes sista etapp till skolan i Schweiz där hennes amerikanske far (Paul Corvino, en känd skådespelare får vi veta) placerat henne. Under bilfärden till skolan klargörs det att Jennifer har ett ovanligt band till insekter.
Väl framme i skolan finner sig Jennifer inte till rätta (detta är ett tema som Argento ständigt kämpar med, människor som inte passar in på ett eller annat sätt) och hon börjar gå i sömnen. Hon får i sömnen se en flicka bli mördad men kan inte minnas det när hon vaknar! När hon vaknar upp efter sin sömnpromenad är hon således helt vilse och träffar av alla saker en apa mitt i natten. Apan är naturligtvis den som tillhör den rullstolsbundne Pleasence. Han och Jennifer blir genast vänner genom sitt gemensamma intresse. Han märker givetvis att insekterna är väldigt intresserade av Jennifer och ber henne titta in när hon vill.
De andra flickorna börjar ge Jennifer gliringar för att hon går i sömnen och det dröjer inte länge förrän de märker hennes underliga länk med insekter.
Efter de inledande 40 minuterna som sanningen att säga är ganska sega med Argento-mått mätt kommer filmen igång på allvar, Jennifers rumskompis mördas och Jennifer får sin första ledtråd till mördarens identitet i en väldigt cool scen där hon följer efter en eldfluga (!).
Snart inträffar fler mord samtidigt som Jennifers tillvaro på skolan blir allt värre. Hennes vänskap med insekter leder till att skolan kontaktar ett mentalsjukhus för att de ska ta hand om henne men hon smiter till Pleasence istället. Han uppmuntrar henne att använda sin förmåga att kommunicera med insekter och ta reda på var mördaren befinner sig. Härifrån går det snabbt utför med utredningen och Jennifer försöker fly tillbaka till USA och får hjälp från oväntat håll...
Slutet är lika plötsligt som det är våldsamt.
Kameraarbetet i filmen är, som vanligt när det gäller Argento, fullt av påhitt och lustiga infall. Makrofotografi, hisnande kameraåkningar och panoramor över sköna vyer. Den där närvarande känslan av magi som finns i Suspiria och Inferno finns även här.
Musiken alternerar mellan hårdrock (vi talar riktig 80-tals hårdrock) och Goblins progressiva rock på ljudspåret och det är en effektiv bakgrund till de bilder vi får se. Både Iron Maiden och Motörhead hörs på soundtracket men det allra bästa enligt min åsikt är den fantastiska musiken av Goblin som verkligen inducerar skräck och agerar mycket stimulerande stämningshöjare.
De extra sex minuterna som utgör det material som gör att man kan kalla detta en directors cut då? De består bara av scener som bygger på historien, längre dialog i vissa scener, mer förklarande material som gör att historien verkar mer fyllig och utvecklad. Du märker när scenerna kommer eftersom de talas på mestadels tyska och italienska. Man kan väl inte säga att filmen förändras jättemycket men den blir fylligare rent storymässigt (vissa kanske skulle kalla det långsammare?) och det är ju inte fel, vi talar om en av de absolut bästa skräckfilmerna från 80-talet.
Jennifer Connelly (som vi såg nu senast i Requiem for a Dream) är riktigt bra i filmen trots sina unga år (hon var bara 15 när filmen spelades in) och Daria Nicolodi (Argentos partner under många år) är också i toppform. Pleasence är, tja, som vanligt får man väl säga, han spelar ju inte så mycket utan är mest.
BILD
Tyvärr är bilden inte riktigt så bra som man kunde önska och förvänta sig, AnchorBays överföring av filmen på Region 1 är klart överlägsen. Bilden lider av att den är för mörk, grynig och den har även viss skuggning och skiftar i intensitet i några scener. Det är en mer sliten kopia av filmen än den som AB använt också, den har betydligt mer smuts och repor.
Någon katastrof är den dock inte bildmässigt utan den är helt okej, framförallt med tanke på att det är en version av filmen som är ovanlig och, tills nu, i det närmaste otillgänglig utanför Italien.
LJUD
Det engelska ljudspåret är i Dolby Digtal 2.0 och är helt okej men inte speciellt imponerande. Det har en ganska ljus natur och det finns inget basregister att tala om. Det italienska ljudspåret lider av samma sak. Det fylligaste är det tyska men hur kul är det att lyssna på?
EXTRAMATERIAL
En 16-sidig bok (på tyska) med berättelser från produktionen (tolkar jag det som med min knaggliga tyska, jag ska undersöka saken närmare med hjälp av min fru som kan språket) och bilder från den samma samt filmografi för Dario Argento som regissör och producent medföljer som instick i den luxuösa förpackningen av matt kartong. Trailer för filmen, både italiensk (2min 29sek) och engelsk (2min 29sek) finns med på första disken (det enda som skiljer de åt är ljudspåret...) och likaså filmografier för Dario Argento, Claudio Simonetti, Luigi Cozzi, Jennifer Connely och Donald Pleasence (de listar 187 filmer han medverkat i och följer upp det med en vacker nekrolog skriven av Marc Shapiro på engelska för Fangoria #147).
Så över till disk 2... Det är på sin plats med en generell varning för att ens stoppa i disk 2 innan man sett filmen.
Här hittar vi en intervju med Dario Argento med valbar tysk eller engelsk text (19 min), tyvärr tror jag den engelska översättningen inte är i närheten av det som sägs eftersom den är minst sagt förvirrande, intervjun är inspelad speciellt för den här DVDn (det är alla intervjuerna) och det talas uteslutande om Phenomena (som han faktiskt beskriver som en blodig version av Heidi, han har alltså humor). En intervju med Claudio Simonetti som gjort musiken i filmen följer där de diskuterar hans bakgrund och hur Goblin skapades och hur han utvecklats musikaliskt och han passar på att ge en känga åt dagens soundtrack som bara är en samling poplåtar och inte musiken från filmen (14min 54sek). En intervju med Luigi Cozzi, som gjort Phenomenas specialeffekter, på engelska (de har bara med tysk text man kan slå på, de har sparat in på engelsk textning) i Profondo Rossos källare (Profondo Rosso är Dario Argentos Fantasy & Skräckaffär i Rom), Luigi var den som stod bakom disken i affären när jag var där, undvik att se den innan filmen då den innehåller en visuell spoiler och en diskussion om filmens slut (25min 34sek). Alla intervjuerna har 2-kanaligt Dolby Digital-ljud och de är i 4:3 format, både bild och ljud är mycket bra under samtliga intervjuer.
En kort Making Of-film med italiensk ljud med en engelsman som ´simultantolkar´ under den första delen men det övergår till text lite då och då. Kvaliteten är inte den bästa på vare sig ljud eller bild. Det är väldigt grynigt. Se den inte innan du sett filmen. (4min 40sek)
Två musikvideos följer också med, Jennifer (4min 10sek) av Claudio Simonetti, videon regisserad av Argento. Den spelades in i samband med filmen eftersom Jennifer Connelly hade några dagar kvar i Italien innan hon skulle hem till USA. Videon till Valley av Bill Wyman, regisserad av Michele Soavi (4 min). Båda videosnuttarna har med scener från inspelningen av Phenomena och bilder från filmen. Båda låtarna är väldigt bra och det är läckert att se dem med ackompanjerande rockvideo.
Ett segment på 2min 53sek med en nyinspelning där Claudio Simonetti spelar musik från Phenomena på elektriskt piano. Mycket coolt. Det märks verkligen att folket på Dragon Entertainment inte besparat sig någon möda för att få med extramaterial.
Ett foto på ett av Dario Argento, Luigi Cozzi och Claudio Simonetti signerat vykort med posterreproduktion på medföljer, man undrar varför de inte kostat på sig att skicka med ett signerat vykort i varje låda när det bara handlar om 3000 exemplar (eller kanske inte...).
Ett bildgalleri som varar i 8 min 29 sek men tyvärr bara dedikerar en liten del av rutan till själva bilderna. Bildgalleriet har bilder från filmen och under tiden spelas filmmusik så man inte ska tröttna. Det är bilder från filmen såväl som på posters och promotionmaterial. Det finns dessutom ett bildgalleri med uteslutande bilder på Jennifer Connelly (värt priset på skivan bara det!) som varar 3min 39sek och har musik jag inte lyckats identifiera.
Såhär skulle alla skräckfilmer behandlas. Med respekt och värme. En stor eloge till Dragon som ligger bakom disken för allt material de lyckats samla ihop.
ÖVRIGT
Den engelska texten följer inte alls det som talas (och är inte speciellt rättstavad heller) och eftersom jag inte kan vare sig tyska eller italienska speciellt bra vet jag inte vilken av de språken översättningen är gjord ifrån. Jag ger mig inte ens på att uttala mig om den tyska och holländska översättningen.
Filmen har 12 kapitel vilket är lite snålt med tanke på filmens längd. Kapitlen finns inte beskrivna någonstans på omslaget eller i den medföljande boken. De illustreras dock i en fullmotion meny på disken. Skivan har region 0-kodning och har bild i PAL format vilket gör att den kan spelas utan problem i större delen av världen och med 100% säkerhet på alla spelare i Europa.
Den här utgåvan finns i en upplaga på 3000 exemplar (jag har nummer 1365) och om man vill ha ett exemplar till sin egen samling ska man alltså agera nu (eller betala för det dyrt senare)!
Om man vill se perifernalia som använts i filmen kan jag rekommendera ett besök på Profondo Rosso, Argentos Fantasy & Skräckaffär i Rom som jag nämnde ovan, som har ett museum i bottenvåningen. En viss figur med ett långt vapen finns att beskåda där nere tills ljuset släcks... En kul upplevelse för Argento-fans.
Vem ska köpa disken? Naturligtvis alla Argento-fans. För de som inte är så fanatiska finns Anchorbays version av filmen som är bättre rent tekniskt och innehåller varenda våldsam scen som finns med här men som naturligtvis inte innehåller de extra sex minuterna och inte heller en del av extramaterialet som finns med i den här releasen. Samlare kommer nog också flockas till disken som ett investeringsobjekt (på gott och ont). De som inte känner till Argento kan lugnt köpa Anchorbays utgåva av filmen som en introduktion eftersom den representerar filmen väldigt bra. Tycker man inte om skräckfilmer ska man nog inte ge sig på Argento.
Filmen är även känd under namnet Creepers men är då hela 28 minuter kortare!
En dansk turist missar sin buss och blir strandsatt på den schweiziska landsbygden. Hon beger sig till ett till synes tomt hus för att få hjälp. Väl därinne blir hon anfallen av en osedd person och springer skrikande och snyftande därifrån. Naturligtvis blir hon förföljd, upphunnen och... halshuggen, allt medan förtexterna just rullats upp!
Nu introduceras vi till Donald Pleasences rollstolsbundne entomolog med vidhängande assisterande apa som hjälper polisen lösa mord genom att undersöka insekterna på upphittade lik.
Detta är inledningen på Dario Argentos Phenomena, en vildsint blandning av Giallo/Monsterfilm med övernaturliga inslag som i den här limiterade utgåvan på 3000 exemplar presenteras i en Directors Cut-variant som är sex minuter längre än de hittills tillgängliga versionerna.
Efter den dramatiska och våldsamma inledningen introduceras vi till Jennifer Corvino (Jennifer Connelly i sin karriärs andra roll och häpnadsväckande vacker) under hennes sista etapp till skolan i Schweiz där hennes amerikanske far (Paul Corvino, en känd skådespelare får vi veta) placerat henne. Under bilfärden till skolan klargörs det att Jennifer har ett ovanligt band till insekter.
Väl framme i skolan finner sig Jennifer inte till rätta (detta är ett tema som Argento ständigt kämpar med, människor som inte passar in på ett eller annat sätt) och hon börjar gå i sömnen. Hon får i sömnen se en flicka bli mördad men kan inte minnas det när hon vaknar! När hon vaknar upp efter sin sömnpromenad är hon således helt vilse och träffar av alla saker en apa mitt i natten. Apan är naturligtvis den som tillhör den rullstolsbundne Pleasence. Han och Jennifer blir genast vänner genom sitt gemensamma intresse. Han märker givetvis att insekterna är väldigt intresserade av Jennifer och ber henne titta in när hon vill.
De andra flickorna börjar ge Jennifer gliringar för att hon går i sömnen och det dröjer inte länge förrän de märker hennes underliga länk med insekter.
Efter de inledande 40 minuterna som sanningen att säga är ganska sega med Argento-mått mätt kommer filmen igång på allvar, Jennifers rumskompis mördas och Jennifer får sin första ledtråd till mördarens identitet i en väldigt cool scen där hon följer efter en eldfluga (!).
Snart inträffar fler mord samtidigt som Jennifers tillvaro på skolan blir allt värre. Hennes vänskap med insekter leder till att skolan kontaktar ett mentalsjukhus för att de ska ta hand om henne men hon smiter till Pleasence istället. Han uppmuntrar henne att använda sin förmåga att kommunicera med insekter och ta reda på var mördaren befinner sig. Härifrån går det snabbt utför med utredningen och Jennifer försöker fly tillbaka till USA och får hjälp från oväntat håll...
Slutet är lika plötsligt som det är våldsamt.
Kameraarbetet i filmen är, som vanligt när det gäller Argento, fullt av påhitt och lustiga infall. Makrofotografi, hisnande kameraåkningar och panoramor över sköna vyer. Den där närvarande känslan av magi som finns i Suspiria och Inferno finns även här.
Musiken alternerar mellan hårdrock (vi talar riktig 80-tals hårdrock) och Goblins progressiva rock på ljudspåret och det är en effektiv bakgrund till de bilder vi får se. Både Iron Maiden och Motörhead hörs på soundtracket men det allra bästa enligt min åsikt är den fantastiska musiken av Goblin som verkligen inducerar skräck och agerar mycket stimulerande stämningshöjare.
De extra sex minuterna som utgör det material som gör att man kan kalla detta en directors cut då? De består bara av scener som bygger på historien, längre dialog i vissa scener, mer förklarande material som gör att historien verkar mer fyllig och utvecklad. Du märker när scenerna kommer eftersom de talas på mestadels tyska och italienska. Man kan väl inte säga att filmen förändras jättemycket men den blir fylligare rent storymässigt (vissa kanske skulle kalla det långsammare?) och det är ju inte fel, vi talar om en av de absolut bästa skräckfilmerna från 80-talet.
Jennifer Connelly (som vi såg nu senast i Requiem for a Dream) är riktigt bra i filmen trots sina unga år (hon var bara 15 när filmen spelades in) och Daria Nicolodi (Argentos partner under många år) är också i toppform. Pleasence är, tja, som vanligt får man väl säga, han spelar ju inte så mycket utan är mest.
BILD
Tyvärr är bilden inte riktigt så bra som man kunde önska och förvänta sig, AnchorBays överföring av filmen på Region 1 är klart överlägsen. Bilden lider av att den är för mörk, grynig och den har även viss skuggning och skiftar i intensitet i några scener. Det är en mer sliten kopia av filmen än den som AB använt också, den har betydligt mer smuts och repor.
Någon katastrof är den dock inte bildmässigt utan den är helt okej, framförallt med tanke på att det är en version av filmen som är ovanlig och, tills nu, i det närmaste otillgänglig utanför Italien.
LJUD
Det engelska ljudspåret är i Dolby Digtal 2.0 och är helt okej men inte speciellt imponerande. Det har en ganska ljus natur och det finns inget basregister att tala om. Det italienska ljudspåret lider av samma sak. Det fylligaste är det tyska men hur kul är det att lyssna på?
EXTRAMATERIAL
En 16-sidig bok (på tyska) med berättelser från produktionen (tolkar jag det som med min knaggliga tyska, jag ska undersöka saken närmare med hjälp av min fru som kan språket) och bilder från den samma samt filmografi för Dario Argento som regissör och producent medföljer som instick i den luxuösa förpackningen av matt kartong. Trailer för filmen, både italiensk (2min 29sek) och engelsk (2min 29sek) finns med på första disken (det enda som skiljer de åt är ljudspåret...) och likaså filmografier för Dario Argento, Claudio Simonetti, Luigi Cozzi, Jennifer Connely och Donald Pleasence (de listar 187 filmer han medverkat i och följer upp det med en vacker nekrolog skriven av Marc Shapiro på engelska för Fangoria #147).
Så över till disk 2... Det är på sin plats med en generell varning för att ens stoppa i disk 2 innan man sett filmen.
Här hittar vi en intervju med Dario Argento med valbar tysk eller engelsk text (19 min), tyvärr tror jag den engelska översättningen inte är i närheten av det som sägs eftersom den är minst sagt förvirrande, intervjun är inspelad speciellt för den här DVDn (det är alla intervjuerna) och det talas uteslutande om Phenomena (som han faktiskt beskriver som en blodig version av Heidi, han har alltså humor). En intervju med Claudio Simonetti som gjort musiken i filmen följer där de diskuterar hans bakgrund och hur Goblin skapades och hur han utvecklats musikaliskt och han passar på att ge en känga åt dagens soundtrack som bara är en samling poplåtar och inte musiken från filmen (14min 54sek). En intervju med Luigi Cozzi, som gjort Phenomenas specialeffekter, på engelska (de har bara med tysk text man kan slå på, de har sparat in på engelsk textning) i Profondo Rossos källare (Profondo Rosso är Dario Argentos Fantasy & Skräckaffär i Rom), Luigi var den som stod bakom disken i affären när jag var där, undvik att se den innan filmen då den innehåller en visuell spoiler och en diskussion om filmens slut (25min 34sek). Alla intervjuerna har 2-kanaligt Dolby Digital-ljud och de är i 4:3 format, både bild och ljud är mycket bra under samtliga intervjuer.
En kort Making Of-film med italiensk ljud med en engelsman som ´simultantolkar´ under den första delen men det övergår till text lite då och då. Kvaliteten är inte den bästa på vare sig ljud eller bild. Det är väldigt grynigt. Se den inte innan du sett filmen. (4min 40sek)
Två musikvideos följer också med, Jennifer (4min 10sek) av Claudio Simonetti, videon regisserad av Argento. Den spelades in i samband med filmen eftersom Jennifer Connelly hade några dagar kvar i Italien innan hon skulle hem till USA. Videon till Valley av Bill Wyman, regisserad av Michele Soavi (4 min). Båda videosnuttarna har med scener från inspelningen av Phenomena och bilder från filmen. Båda låtarna är väldigt bra och det är läckert att se dem med ackompanjerande rockvideo.
Ett segment på 2min 53sek med en nyinspelning där Claudio Simonetti spelar musik från Phenomena på elektriskt piano. Mycket coolt. Det märks verkligen att folket på Dragon Entertainment inte besparat sig någon möda för att få med extramaterial.
Ett foto på ett av Dario Argento, Luigi Cozzi och Claudio Simonetti signerat vykort med posterreproduktion på medföljer, man undrar varför de inte kostat på sig att skicka med ett signerat vykort i varje låda när det bara handlar om 3000 exemplar (eller kanske inte...).
Ett bildgalleri som varar i 8 min 29 sek men tyvärr bara dedikerar en liten del av rutan till själva bilderna. Bildgalleriet har bilder från filmen och under tiden spelas filmmusik så man inte ska tröttna. Det är bilder från filmen såväl som på posters och promotionmaterial. Det finns dessutom ett bildgalleri med uteslutande bilder på Jennifer Connelly (värt priset på skivan bara det!) som varar 3min 39sek och har musik jag inte lyckats identifiera.
Såhär skulle alla skräckfilmer behandlas. Med respekt och värme. En stor eloge till Dragon som ligger bakom disken för allt material de lyckats samla ihop.
ÖVRIGT
Den engelska texten följer inte alls det som talas (och är inte speciellt rättstavad heller) och eftersom jag inte kan vare sig tyska eller italienska speciellt bra vet jag inte vilken av de språken översättningen är gjord ifrån. Jag ger mig inte ens på att uttala mig om den tyska och holländska översättningen.
Filmen har 12 kapitel vilket är lite snålt med tanke på filmens längd. Kapitlen finns inte beskrivna någonstans på omslaget eller i den medföljande boken. De illustreras dock i en fullmotion meny på disken. Skivan har region 0-kodning och har bild i PAL format vilket gör att den kan spelas utan problem i större delen av världen och med 100% säkerhet på alla spelare i Europa.
Den här utgåvan finns i en upplaga på 3000 exemplar (jag har nummer 1365) och om man vill ha ett exemplar till sin egen samling ska man alltså agera nu (eller betala för det dyrt senare)!
Om man vill se perifernalia som använts i filmen kan jag rekommendera ett besök på Profondo Rosso, Argentos Fantasy & Skräckaffär i Rom som jag nämnde ovan, som har ett museum i bottenvåningen. En viss figur med ett långt vapen finns att beskåda där nere tills ljuset släcks... En kul upplevelse för Argento-fans.
Vem ska köpa disken? Naturligtvis alla Argento-fans. För de som inte är så fanatiska finns Anchorbays version av filmen som är bättre rent tekniskt och innehåller varenda våldsam scen som finns med här men som naturligtvis inte innehåller de extra sex minuterna och inte heller en del av extramaterialet som finns med i den här releasen. Samlare kommer nog också flockas till disken som ett investeringsobjekt (på gott och ont). De som inte känner till Argento kan lugnt köpa Anchorbays utgåva av filmen som en introduktion eftersom den representerar filmen väldigt bra. Tycker man inte om skräckfilmer ska man nog inte ge sig på Argento.
Filmen är även känd under namnet Creepers men är då hela 28 minuter kortare!
onsdag 29 januari 2014
Dario Argento - en guide för totala nybörjare
Det finns tre regissörer som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Dario Argento är en av dem.
Dario Argento var filmkritikern som tog steget in i filmvärlden som manusförfattare, producent och regissör. Allra mest känd är han för sina bidrag till giallogenren som han anses ha utvecklat och populariserat.
Argento har vunnit beundrare från hela världen på grund av sin lek med färger, sin pricksäkra kameraföring och, naturligtvis, för att han inte ryggar inför att visa våld på kamera - ofta med hisnande effekt.
Här följer en lista på de filmer man bör se, de har ingen inbördes rangordning. Jag använder mig av filmernas engelska namn eftersom de vanligtvis hittas på bra (alltså, oklippta och med bra bild) utgåvor under just det namnet. Om en bra utgåva finns på discshop länkar jag till den och då räknar jag den som allmänt tillgänglig.
The bird with the crystal plumage - Argentos regidebut är väldigt stark och filmen hålls högt av såväl Argentofans som fans av giallogenren. Både den amerikanska och den engelska blu-ray-utgåvan är oklippta och ser bra ut.
Deep Red - Många anser att detta är gialloperfektion och det är svårt att inte hålla med. Även här är både amerikansk och engelsk utgåva på blu-ray såväl oklippta som med bra bild.
Tenebre - När Argento var "färdig" med färger efter Suspiria och Inferno gjorde han den här giallon som badar i ljus. Den engelska blu-ray-utgåvan funkar bra.
Suspiria - Ett avbrott från Argentos annars pålitliga ström av giallos, detta är en verkligt färgfull film om häxor. Även här levererar den engelska blu-ray-utgåvan.
Om man efter att ha sett ovanstående får mersmak kan man fortsätta med dem här:
Opera (äks Terror at the Opera) - den sista giallon innan guldet blev till sand. Vad jag vet finns ännu ingen blu-ray av Opera utgiven men både USA och England har bra utgåvor på dvd.
Phenomena - här blandar Argento och ger - monster, giallo och övernaturligheter. Jag rekommenderar den Engelska blu-ray-utgåvan men kommer återkomma i ämnet.
Cat o' nine tails - giallo som ingår i djurtrilogin tillsamman med Bird och 4 flies on grey velvet. De pålitliga Engelsmännen har utgåvan du letar efter.
Four flies on grey velvet - Se Cat o' nine tails. Finns på svensk dvd och Engelsk blu-ray.
Inferno - fortsättningen på Suspiria är inte lika klockren men har sina ögonblick. Engelsk blu-ray fortsätter att vara pålitlig.
Vill man vara riktigt äventyrlig kan man sedan ge sig på:
The card player - giallo som känns mycket tv-deckare. Finns på svensk dvd.
The Stendhal Syndrome - giallo där konsten bokstavligen överväldigar. Engelsk blu-ray, som vanligt.
Sleepless - Argento ger oss en greatest hits-kavalkad av giallomord. Finns på Engelsk nysläppt dvd men har mig veterligen inte hittat ut på blu-ray.
Andra saker att notera:
Vissa av filmerna hänger mer eller mindre ihop.
Djurtrilogin som redan nämnts består av The bird with the crystal plumage, Cat o'nine tails och Four flies on grey velvet - i den ordningen.
Modertrilogin består av filmerna Suspiria, Inferno och den betydligt mer sentida (27 år efter Inferno) Mother of tears - i den ordningen.
Om man blir en lika inbiten fanatiker som mig är det lika bra att försöka se alla hans filmer men vara beredd på att mycket av hans senare verk är av väldigt skiftande kvalitet.
Som all italiensk film är ljudet i Argentos filmer pålagt efteråt, även på de flesta filmernas originalspråk. Ibland spelas filmer i Italien in med skådespelare som inte förstår eller pratar italienska i samma scener som fullblodsitalienare. Argento har dock gjort en del filmer där originalljudet är engelska, den första är Phenomena från 1985.
Jag kommer säkert få anledning att återvända till Dario Argento men som landet ligger just nu duger guiden ovan alldeles utmärkt för de som vill ta sina första steg in i hans värld.
Dario Argento var filmkritikern som tog steget in i filmvärlden som manusförfattare, producent och regissör. Allra mest känd är han för sina bidrag till giallogenren som han anses ha utvecklat och populariserat.
Argento har vunnit beundrare från hela världen på grund av sin lek med färger, sin pricksäkra kameraföring och, naturligtvis, för att han inte ryggar inför att visa våld på kamera - ofta med hisnande effekt.
En mordscen från The bird with the crystal plumage.
Här följer en lista på de filmer man bör se, de har ingen inbördes rangordning. Jag använder mig av filmernas engelska namn eftersom de vanligtvis hittas på bra (alltså, oklippta och med bra bild) utgåvor under just det namnet. Om en bra utgåva finns på discshop länkar jag till den och då räknar jag den som allmänt tillgänglig.
Deep Red - Många anser att detta är gialloperfektion och det är svårt att inte hålla med. Även här är både amerikansk och engelsk utgåva på blu-ray såväl oklippta som med bra bild.
Tenebre - När Argento var "färdig" med färger efter Suspiria och Inferno gjorde han den här giallon som badar i ljus. Den engelska blu-ray-utgåvan funkar bra.
Suspiria - Ett avbrott från Argentos annars pålitliga ström av giallos, detta är en verkligt färgfull film om häxor. Även här levererar den engelska blu-ray-utgåvan.
Opera
Om man efter att ha sett ovanstående får mersmak kan man fortsätta med dem här:
Opera (äks Terror at the Opera) - den sista giallon innan guldet blev till sand. Vad jag vet finns ännu ingen blu-ray av Opera utgiven men både USA och England har bra utgåvor på dvd.
Phenomena - här blandar Argento och ger - monster, giallo och övernaturligheter. Jag rekommenderar den Engelska blu-ray-utgåvan men kommer återkomma i ämnet.
Cat o' nine tails - giallo som ingår i djurtrilogin tillsamman med Bird och 4 flies on grey velvet. De pålitliga Engelsmännen har utgåvan du letar efter.
Four flies on grey velvet - Se Cat o' nine tails. Finns på svensk dvd och Engelsk blu-ray.
Inferno - fortsättningen på Suspiria är inte lika klockren men har sina ögonblick. Engelsk blu-ray fortsätter att vara pålitlig.
Vill man vara riktigt äventyrlig kan man sedan ge sig på:
The card player - giallo som känns mycket tv-deckare. Finns på svensk dvd.
The Stendhal Syndrome - giallo där konsten bokstavligen överväldigar. Engelsk blu-ray, som vanligt.
Sleepless - Argento ger oss en greatest hits-kavalkad av giallomord. Finns på Engelsk nysläppt dvd men har mig veterligen inte hittat ut på blu-ray.
Andra saker att notera:
Vissa av filmerna hänger mer eller mindre ihop.
Djurtrilogin som redan nämnts består av The bird with the crystal plumage, Cat o'nine tails och Four flies on grey velvet - i den ordningen.
Modertrilogin består av filmerna Suspiria, Inferno och den betydligt mer sentida (27 år efter Inferno) Mother of tears - i den ordningen.
Om man blir en lika inbiten fanatiker som mig är det lika bra att försöka se alla hans filmer men vara beredd på att mycket av hans senare verk är av väldigt skiftande kvalitet.
Som all italiensk film är ljudet i Argentos filmer pålagt efteråt, även på de flesta filmernas originalspråk. Ibland spelas filmer i Italien in med skådespelare som inte förstår eller pratar italienska i samma scener som fullblodsitalienare. Argento har dock gjort en del filmer där originalljudet är engelska, den första är Phenomena från 1985.
Jag kommer säkert få anledning att återvända till Dario Argento men som landet ligger just nu duger guiden ovan alldeles utmärkt för de som vill ta sina första steg in i hans värld.
måndag 27 januari 2014
Nybörjarguider
Jag, som passerat 40, växte upp under 80- och 90-talet.
En era då filmer censurerades hårt och när det knappt fanns en marknad för köpfilmer. Det var inte förrän in på 90-talet som det blev accepterat att samla på film - då på VHS - och ofta var man hänvisad till att betala dyrt för importfilmer från Holland och England. Jämfört med svensk censur var till och med Englands slappare, något som är svårt att tänka sig idag. Idag återstår bara en skugga av Sveriges forna censurbastion, Statens Biografbyrå, världens första statliga filmcensur: Statens medieråd.
Bevarat hos Statens medieråd finns en stor databas med information om de klipp som gjordes i filmerna eller om de helt sonika förbjöds för visning.
I England däremot lever censursystemet vidare i samma gamla form, BBFC, British Board of Film Classification, där man också kan söka filmer som stympats.
1997 kom dvd-spelaren och jag var bland de första att kasta mig över den nya tekniken. Jag köpte dvd-skivor i USA när jag var där och köpte en dvd-spelare när jag kom hem därifrån. Och plötsligt, i 2000-talets början, när det stod klart att DVD verkligen blev en revolution för de som samlar film, blev det möjligt att inte bara få tag på filmer som varit svåra att få tag på utan nu också oklippta och med rätt bildformat.
Borta var VHS-tidens 4:3-format som stympade sidorna på filmen och likaså borta var censuren. Under min uppväxt var det alltså tillgång till filmerna som var problemet. Myter odlades, var filmen verkligen oklippt från England eller fanns den på VHS från Venezuela i längre skick (detta är ett verkligt exempel!)? Innehöll Cannibal Holocaust snuff? - myten odlades ett par år i porrtidningar.
Kanske värst var hysterin, speciellt i kölvattnet efter att samhällsmagasinet Studio S sände sitt numera ökända reportage om "videovåld". Programmet i sin helhet finns numera i en dvd-box med 6 skräckfilmer...
Jag har dålig koll på de myter som odlas idag, men jag har bra koll på genrefilm från nästan alla tidsåldrar och från många av världens länder.
För dagens nya generation skräckfilmsfans är problemet nästan det motsatta från det jag växte upp med. Den svenska vuxencensuren är borta, det finns enormt mycket genrefilm att få tag på även i svensk utgåva, men vad är värt att äga och se och vad är slöseri med tid? Som vanligt är det svårt att ge ett entydigt svar men jag tänkte gå igenom några genrer och regissörer och peka ut godbitarna och även tipsa om vilken utgåva av filmen som gäller. Jag börjar med dem filmer som anses vara gräddan och ger sen tips på lite bortglömda eller svårare varianter. Om du har förslag på genrer eller regissörer jag bör täcka är det bara att lämna kommentarer här.
Jag kommer inleda med en exposé om Dario Argento.
Jag lämnar er med ett revansch-klipp:
En era då filmer censurerades hårt och när det knappt fanns en marknad för köpfilmer. Det var inte förrän in på 90-talet som det blev accepterat att samla på film - då på VHS - och ofta var man hänvisad till att betala dyrt för importfilmer från Holland och England. Jämfört med svensk censur var till och med Englands slappare, något som är svårt att tänka sig idag. Idag återstår bara en skugga av Sveriges forna censurbastion, Statens Biografbyrå, världens första statliga filmcensur: Statens medieråd.
Bevarat hos Statens medieråd finns en stor databas med information om de klipp som gjordes i filmerna eller om de helt sonika förbjöds för visning.
I England däremot lever censursystemet vidare i samma gamla form, BBFC, British Board of Film Classification, där man också kan söka filmer som stympats.
1997 kom dvd-spelaren och jag var bland de första att kasta mig över den nya tekniken. Jag köpte dvd-skivor i USA när jag var där och köpte en dvd-spelare när jag kom hem därifrån. Och plötsligt, i 2000-talets början, när det stod klart att DVD verkligen blev en revolution för de som samlar film, blev det möjligt att inte bara få tag på filmer som varit svåra att få tag på utan nu också oklippta och med rätt bildformat.
Borta var VHS-tidens 4:3-format som stympade sidorna på filmen och likaså borta var censuren. Under min uppväxt var det alltså tillgång till filmerna som var problemet. Myter odlades, var filmen verkligen oklippt från England eller fanns den på VHS från Venezuela i längre skick (detta är ett verkligt exempel!)? Innehöll Cannibal Holocaust snuff? - myten odlades ett par år i porrtidningar.
Kanske värst var hysterin, speciellt i kölvattnet efter att samhällsmagasinet Studio S sände sitt numera ökända reportage om "videovåld". Programmet i sin helhet finns numera i en dvd-box med 6 skräckfilmer...
Jag har dålig koll på de myter som odlas idag, men jag har bra koll på genrefilm från nästan alla tidsåldrar och från många av världens länder.
För dagens nya generation skräckfilmsfans är problemet nästan det motsatta från det jag växte upp med. Den svenska vuxencensuren är borta, det finns enormt mycket genrefilm att få tag på även i svensk utgåva, men vad är värt att äga och se och vad är slöseri med tid? Som vanligt är det svårt att ge ett entydigt svar men jag tänkte gå igenom några genrer och regissörer och peka ut godbitarna och även tipsa om vilken utgåva av filmen som gäller. Jag börjar med dem filmer som anses vara gräddan och ger sen tips på lite bortglömda eller svårare varianter. Om du har förslag på genrer eller regissörer jag bör täcka är det bara att lämna kommentarer här.
Jag kommer inleda med en exposé om Dario Argento.
Jag lämnar er med ett revansch-klipp:
torsdag 23 januari 2014
Samtidigt - för länge sedan: Fredagen den 13:e del 4 på DVD
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.
Här följer min entusiastiska recension av del fyra i sagan om Jason Voorhees, det är fortfarande den delen jag tycker bäst om. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit:
Fredagen den 13:e del 4, en del skulle kanske säga att det här med uppföljare inte är något att ha men då kan man ju dra de lysande undantagen från regeln: Gudfadern 2, Aliens och... Fredagen den 13:e del 4! Den fjärde delen i slaktarsagan om Jason är nämligen riktigt bra och absolut en milstolpe i slasherfilmens historia.
Manuset följer den spikraka vägen: Jason vaknar upp på ett bårhus (han fick ju en yxa i huvudet i slutet på 3an och är "död" när 4an börjar) och slaktar brutalt personalen där. Han beger sig till sina hemtrakter där en ny hög dumma ungdomar väntar på att slaktas, det är omedelbart uppenbart att de som har sex kommer dö och de som inte haft sex kommer vara de som tar itu med Jason. I det här fallet är det Tommy, spelad av en ung Corey Feldman, som ansvaret vilar på. Han råkar vara en dataspelande specialeffektsintresserad pojke vilket visar sig vara användbart mot slutet av filmen när Jason ska dödas.
De kåta, marijuanarökande ungdomarna festar till en kväll och vips börjar de decimeras på klassiskt maner. Jason visar var skåpet ska stå och ger sig på dem med häpnadsväckande effektivitet. Det är spjut, korkskruvar, köttyxor och stora knivar (såklart!) som kommer till användning.
Jason är synnerligen brutal i den här delen, den klassiska hockeymasken är på plats (den tillkom i del 3) och sitter som den ska, han dyker upp på flera platser nästan samtidigt etc, det andra mordet i filmen när han sprättar upp en sköterska ser riktigt djuriskt ut. För att spä på glädjen är det Tom Savini (han med penispistolen i From dusk till dawn) som gjort de mycket lyckade och blodiga specialeffekterna. Speciellt Jasons öde är blodigt och grisigt.
Jason gör en sak i den här filmen som är ganska okarakteristisk: Han springer! I de andra delarna går han bara fort, men det finns en scen när han faktiskt springer i den här delen. Det får nästan kallas ett genombrott när det gäller Jason.:-) Jason är ju annars en mycket tystlåten och gåtfull figur, han är inte en skämtare som Freddy i Terror på Elm Street-filmerna och han är inte så besatt av sin familj som Michael Myers i Alla helgons blodiga natt-filmerna.
Filmen har en liten twistendning (vilket den här typen av film MÅSTE ha) som faktiskt fungerar.
Varför heter då den här filmen The Final Chapter som undertitel? Den 10:e delen ska ju ha premiär i USA senare i år så det verkar ju onekligen som om de misstog sig grovt. Den enkla sanningen är förmodligen att det är tacksamt att återuppliva en figur som Jason och mjölka lite pengar ur, det finns en hängiven fanbas och lyckas man pricka in en del när skräckfilm är hippt kommer drivor av ungdomar att se filmen. (5:an har för övrigt den underfundiga undertiteln A New Beginning...) Som jag inledde med är ju inte uppföljare bara av ondo och det är sant även om de senare uppföljarna där jag tycker 6:an når en hyfsad standard (den finns inte på DVD ännu när det här skrivs dock).
Bilden på disken är inte direkt lysande, den är acceptabel men förfaller ofta till grynighet (och den här gången hade jag faktiskt tillfälle att se filmen på en widescreen-TV). Det växlar ganska vildsint dessutom och i övervägande delen av filmen är bilden klar, färg- och kontrastrik. Jag uppfattade aldrig att bilden blödde. Godkänt men inte mycket mer alltså.
Ljudet var faktiskt en besvikelse. En såhär pass ny film borde ha åtminstone ett dolby surround spår och kanske rentav ett 5.1 spår. Det hade definitivt höjt stämningen i filmen om det hade förekommit lite direktionella effekter. Det blir ändå godkänt, dialogen är hela tiden klar och den klassiska filmmusiken (che che, hah hah) är klockren.
Skådespelarna gör inga häpnadsväckande insatser i filmen direkt, det är som det ska vara. Dock är både Jason och Tommy välspelade av Ted White respektive Corey Feldman. De allra flesta i filmen finns där bara som statister som väntar på att penetreras med stickvapen, det är ju inte så att vi talar om en djup intellektuell film med tyngdpunkten på skådespelarna direkt. Den är gjord för att tilltala det mest primala och lyckas väl med det.
Extramaterialet är precis lika tunt som på de andra tre Fredagen den 13:e filmerna som finns på disk. Det finns bara trailern för filmen. Nu har Paramount inte bekräftat men väl pratat offentligt om en kommande box med filmerna (men de pratar om att den inte kommer förrän 2003) och vi kan ju hoppas att degräver i arkiven lite tills det är dags för det. Jag vet att jag kommer köpa den där boxen när den dyker upp iallafall. Jason är ju den coolaste av seriemördarna på film.
Slutligen, vem ska köpa den här disken? Fans av filmserien måste ju ha den här, seriens pärla, och likaså seriösa skräckfilmsfans. Gillar man de "hippa" nya slasherfilmerna som Scream tycker jag att man kan ge den här en chans, den visar upp genrens rötter. De som inte gillar skräckfilmer göre sig icke besvär, filmen är verkligen ett korthus som faller ihop om man inte gillar slasherfilm. Dra av åtminstone 6 från betyget om du inte gillar slasherfilm.
Om det inte är uppenbart från filmens titel (eller filmseriens rykte) så är den här filmen synnerligen olämplig för barn, jag skulle tro att den amerikanska R-klassificeringen stämmer ganska bra överens med verkligheten. Själv såg jag den här filmen när jag var i 14-15 årsåldern och se hur jag blev.:-)
Och ja, jag tycker verkligen den är bättre än nummer 1 i serien.
För att se vad som klippts i den här utgåvan, klicka här.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.
Här följer min entusiastiska recension av del fyra i sagan om Jason Voorhees, det är fortfarande den delen jag tycker bäst om. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit:
Fredagen den 13:e del 4, en del skulle kanske säga att det här med uppföljare inte är något att ha men då kan man ju dra de lysande undantagen från regeln: Gudfadern 2, Aliens och... Fredagen den 13:e del 4! Den fjärde delen i slaktarsagan om Jason är nämligen riktigt bra och absolut en milstolpe i slasherfilmens historia.
Manuset följer den spikraka vägen: Jason vaknar upp på ett bårhus (han fick ju en yxa i huvudet i slutet på 3an och är "död" när 4an börjar) och slaktar brutalt personalen där. Han beger sig till sina hemtrakter där en ny hög dumma ungdomar väntar på att slaktas, det är omedelbart uppenbart att de som har sex kommer dö och de som inte haft sex kommer vara de som tar itu med Jason. I det här fallet är det Tommy, spelad av en ung Corey Feldman, som ansvaret vilar på. Han råkar vara en dataspelande specialeffektsintresserad pojke vilket visar sig vara användbart mot slutet av filmen när Jason ska dödas.
De kåta, marijuanarökande ungdomarna festar till en kväll och vips börjar de decimeras på klassiskt maner. Jason visar var skåpet ska stå och ger sig på dem med häpnadsväckande effektivitet. Det är spjut, korkskruvar, köttyxor och stora knivar (såklart!) som kommer till användning.
Jason är synnerligen brutal i den här delen, den klassiska hockeymasken är på plats (den tillkom i del 3) och sitter som den ska, han dyker upp på flera platser nästan samtidigt etc, det andra mordet i filmen när han sprättar upp en sköterska ser riktigt djuriskt ut. För att spä på glädjen är det Tom Savini (han med penispistolen i From dusk till dawn) som gjort de mycket lyckade och blodiga specialeffekterna. Speciellt Jasons öde är blodigt och grisigt.
Jason gör en sak i den här filmen som är ganska okarakteristisk: Han springer! I de andra delarna går han bara fort, men det finns en scen när han faktiskt springer i den här delen. Det får nästan kallas ett genombrott när det gäller Jason.:-) Jason är ju annars en mycket tystlåten och gåtfull figur, han är inte en skämtare som Freddy i Terror på Elm Street-filmerna och han är inte så besatt av sin familj som Michael Myers i Alla helgons blodiga natt-filmerna.
Filmen har en liten twistendning (vilket den här typen av film MÅSTE ha) som faktiskt fungerar.
Varför heter då den här filmen The Final Chapter som undertitel? Den 10:e delen ska ju ha premiär i USA senare i år så det verkar ju onekligen som om de misstog sig grovt. Den enkla sanningen är förmodligen att det är tacksamt att återuppliva en figur som Jason och mjölka lite pengar ur, det finns en hängiven fanbas och lyckas man pricka in en del när skräckfilm är hippt kommer drivor av ungdomar att se filmen. (5:an har för övrigt den underfundiga undertiteln A New Beginning...) Som jag inledde med är ju inte uppföljare bara av ondo och det är sant även om de senare uppföljarna där jag tycker 6:an når en hyfsad standard (den finns inte på DVD ännu när det här skrivs dock).
Bilden på disken är inte direkt lysande, den är acceptabel men förfaller ofta till grynighet (och den här gången hade jag faktiskt tillfälle att se filmen på en widescreen-TV). Det växlar ganska vildsint dessutom och i övervägande delen av filmen är bilden klar, färg- och kontrastrik. Jag uppfattade aldrig att bilden blödde. Godkänt men inte mycket mer alltså.
Ljudet var faktiskt en besvikelse. En såhär pass ny film borde ha åtminstone ett dolby surround spår och kanske rentav ett 5.1 spår. Det hade definitivt höjt stämningen i filmen om det hade förekommit lite direktionella effekter. Det blir ändå godkänt, dialogen är hela tiden klar och den klassiska filmmusiken (che che, hah hah) är klockren.
Skådespelarna gör inga häpnadsväckande insatser i filmen direkt, det är som det ska vara. Dock är både Jason och Tommy välspelade av Ted White respektive Corey Feldman. De allra flesta i filmen finns där bara som statister som väntar på att penetreras med stickvapen, det är ju inte så att vi talar om en djup intellektuell film med tyngdpunkten på skådespelarna direkt. Den är gjord för att tilltala det mest primala och lyckas väl med det.
Extramaterialet är precis lika tunt som på de andra tre Fredagen den 13:e filmerna som finns på disk. Det finns bara trailern för filmen. Nu har Paramount inte bekräftat men väl pratat offentligt om en kommande box med filmerna (men de pratar om att den inte kommer förrän 2003) och vi kan ju hoppas att degräver i arkiven lite tills det är dags för det. Jag vet att jag kommer köpa den där boxen när den dyker upp iallafall. Jason är ju den coolaste av seriemördarna på film.
Slutligen, vem ska köpa den här disken? Fans av filmserien måste ju ha den här, seriens pärla, och likaså seriösa skräckfilmsfans. Gillar man de "hippa" nya slasherfilmerna som Scream tycker jag att man kan ge den här en chans, den visar upp genrens rötter. De som inte gillar skräckfilmer göre sig icke besvär, filmen är verkligen ett korthus som faller ihop om man inte gillar slasherfilm. Dra av åtminstone 6 från betyget om du inte gillar slasherfilm.
Om det inte är uppenbart från filmens titel (eller filmseriens rykte) så är den här filmen synnerligen olämplig för barn, jag skulle tro att den amerikanska R-klassificeringen stämmer ganska bra överens med verkligheten. Själv såg jag den här filmen när jag var i 14-15 årsåldern och se hur jag blev.:-)
Och ja, jag tycker verkligen den är bättre än nummer 1 i serien.
För att se vad som klippts i den här utgåvan, klicka här.
tisdag 21 januari 2014
Skuggor ur det förflutna: The Wicker Man på DVD från Anchorbay Entertainment
I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.
Jag inleder med min recension av The Wicker Man, en dvd jag hade väntat länge på. Numera finns filmen på en fantastisk blu-ray förstås:
Wicker Man, The: Limited Edition
Wicker Man är en ovanlig film med en ovanlig historia. Som en ursäkt för att undersöka och leva ut gamla keltiska ritualer konstrueras en intrikat thriller runt idén om ett barn som ska offras. Anchorbay har i den här releasen gett ut filmen i 2 olika versioner, Bioversionen och en Extended Version.
STORY
En djupt troende konstapel, Sergeant Howie spelad av Edward Woodward, anländer till ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt med Rowan Morrison, en försvunnen flicka han mottagit en anonym anmälan om. Eftersom ön inte har en fast polis kommer han med ett plan som landar på vattnet.
När han anländer till Summerisle påstår alla öbor att de inte vet vem flickan är, att hon inte alls är från ön. Efter en ganska kort undersökning står det klart att Rowan visst är från ön... men att hon är död. Det finns däremot inget dödscertifikat utfärdat som visar vad flickan dött av vilket får Howie att begära att kroppen grävs upp. Naturligtvis saknas hennes kropp och i dess ställe ligger en hare! Ni kanske anar redan nu att något på ön är väldigt annorlunda. Alla öbor är hedningar som dyrkar fallos-symboler, utövar minst sagt alternativ medicin och lever i ett allmänt new age-paradis. Ibland brister de ut i sång så att filmen börjar likna en musikal men lyckligtvis avbryter de dessa tendenser i tid (jag gillar personligen inte musikaler).
I stora delar av filmen bär öborna masker av djur för ansiktet vilket adderar till filmens allmänt kusliga och obehagliga atmosfär. Det hela kulminerar med en karneval på första maj vilket för oss till...
Första maj, offerdagen. Ledtrådarna polisen samlat på sig pekar på att flickan inte alls är död utan ska offras i en ceremoni för att få tillbaka öns växtlighet efter ett dåligt skördeår. En desperat jakt inleds under första maj-festligheterna... Slutet på filmen är ett av de mest oväntade jag sett! Första gången jag såg den hade jag hakan i golvet. Det starka slutet höjer naturligtvis upplevelsen ett par steg till.
Filmen har många gemensamma drag med dokumentärfilmen, skakigt kameraarbete som ökar närvarokänslan, människor som verkar adressera kameran etc. Samtidigt fylld av symbolism och mystik. Inflygningen till ön i början av filmen är också en sorts resa bakåt i tiden, till en hednisk, barbarisk tid. Det som plågar Bioversionen på 88 minuter är att den verkar tidspressad, filmen är helt enkelt för kort och får inte nog med tid på sig att utveckla ämnet innan vi når slutet. Det är uppenbart att filmen är ett mästerverk från det man ser av den men vad skulle hända om man kunde pussla ihop en längre version? Lyckligtvis har Anchorbay gjort det också på disk nummer 2 ´Extended Version´ som den kallas är 99 minuter lång, alltså hela 11 minuter längre. Källmaterialet är sämre på de platserna filmen är längre men filmen blir otvetydigt bättre av scenerna. Inledningen på filmen är annorlunda och understryker det vi får veta om Polisen Howie under resans gång samtidigt som vi förstår hans motivation i senare delar filmen bättre. 99-minutersversionen har med många scener som verkligen ger kött på benen och är definitivt versionen man ska se först.
Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Edward Woodward som spelar polisen har ett oförglömligt minspel när han upptäcker vad öborna egentligen håller på med, ett slut som chockar till och med idag. Christopher Lee som spelar öns överhuvud Lord Summerisle har fånig frisyr, vi pratar ju 70-tal, men har sån närvaro att han kommer undan med det utan problem. Britt Ekland, som är dubbad i filmen, fick vara med för att filmens skapare trodde att hennes namn skulle dra publik i USA. Hon visar brösten men den som dansar helt näck är uppenbarligen inte hon. Vilket får en att undra varför hennes pojkvän vid tiden, Rod Stewart, gjorde ett försök att köpa upp alla rättigheter till filmen för att förstöra den... Lyckligtvis gick det inte vägen för den barbariske sångaren utan filmen lever kvar och får, välförtjänt, fler fans för varje år.
BILD och LJUD
Bilden är bättre än jag någonsin sett den innan (jag har bara sett den engelska VHS-utgåvan förut), mer detaljrikedom och klarare färger. Ändå har filmen partier med mycket grynighet, softad bild, partier där ljus blommar igenom för mycket, färgerna är inte helt korrekta och en del blödande syns på sina ställen. Men med tanke på hur hatad den här filmen varit är det ändå ett mindre mirakel att den ser ut som den gör. Ommixningen till 5.1 är i stort sett smärtfri. Dialogen hörs väl, vilket ju är viktigt med tanke på att det inte finns någon textning på disken. I några scener är ljudet något ur synk men det är lätt att glömma när resultatet i övrigt är bra.
Jag har redan nämnt att scenerna i Extended Version som är tillagda är i sämre skick och de ser ut lite som en sen TV-film på Kanal 5 ungefär. Mycket smetigare, mindre definierad och med andra färgtoner är det lätt att se var de nya scenerna dyker upp.
Det är bara bioversionen som har 5.1-ljud, Extended Version har bara monoljud om än 2-kanaligt. Det spelar inte så stor roll eftersom de direktionella effekterna i bioversionen är minimala.
EXTRAMATERIAL
The Wicker Man Enigma (34min 32sek) är en featurette som är värd namnet. Edward Woodward, Christopher Lee, Ingrid Pitt, Robin Hardy, Peter Snell, Anthony Shaffer, Eric Boyd-Perkins, Seamus Flannery, Jake Wright, John Simon och Roger Corman deltar i dokumentären och de flesta har faktiskt vettiga saker att säga. Den enda som inte verkar vara med på noterna är Ingrid Pitt som framstår som ganska underlig.
Se absolut inte The Wicker Man Enigma innan du sett filmen. Den inleds med filmens slutscen vilket förstör otroligt mycket om man inte sett filmen innan.
Trailern (2min 12sek) har även den spoilers och den är lite allmänt fånig och missvisande.
TV Spot (37sek) är i 4:3 och i dåligt skick. Även den innehåller en spoiler tyvärr.
Hela 14 Radio Spots (4 på 60sek/var och 10 på 30sek/var) följer också med. Under radiospottarna visas bilder ur filmen.
Under Talent Biographies hittar vi länkar till Robin Hardy (Regissören), Anthony Shaffer (Författaren) Edward Woodward (Skådespelare) och Christopher Lee (Skådespelare).
Det finns ett påskägg bland extrametrialet. Gå in till extramaterialsmenyn och tryck höger tills ett stort frågetecken dyker upp, tryck sedan enter så får du se Critic´s Choice with Sterling Smith (24min 48sek), ett gammalt filmprogram där Robin Hardy och Christopher Lee intervjuas om filmen. Usel kvalitet men mycket intressant. Missa det inte!
Allt extramaterial ligger på den första disken med Bioversionen på.
Det enda felet som jag kan se är att man inte har med ett kommentarsspår på filmen.
ÖVRIGT
Den här Limited Edition-utgåvan finns i 50.000 exemplar och kommer i en snygg trälåda med en bild som är svårtydd tills man sett filmen (jag har nummer 18986).
Två inlaykort följer med, båda har posterreproduktion på ena sidan (olika sådana) och listar de kapitel filmerna är indelade i på baksidan. Bioversionen har 26 kapitel medan Extended Version har 28.
Jag nämnde att filmen har en ovanlig historia och det är inte bara Rod Stewart som har ett horn i sidan till den. Mitt under arbetet med filmen blev filmstudion som finansierade filmen uppköpt 2(!) gånger. Filmningen avslutades hastigare än vad som var tänkt och de nya studioägarna hatade filmen med passion. Därför blev editeringsarbetet ännu svårare och mycket av det som filmades återfanns aldrig i filmen i någon av dess inkarnationer. Det finns 85, 88, 95, 96, 99 och 102-minutersversioner av filmen. Anchorbay lyckades få tag på den vanliga (i USA) bioversionen på 88 minuter och har fått tag på 99-minutersversionen som återfinns på disk 2. Tyvärr verkar 102-minutersversionen och ytterligare en version som ska vara närmare 120 minuter vara borta för evigt. Lyckligtvis är 99-minutersversionen ganska nära de beryktade 102 minuter som sägs vara den definitiva versionen så även om vi snuvas på ett par minuter kommer vi i närheten av det som regissören avsåg med filmen.
Ska du köpa den här filmen? Är du skräckfilmsfan och har missat den här pärlan från 70-talet tycker jag du ska slå till, om inte på den här utgåvan så iallafall endiskvarianten som Anchorbay Entertainment släppte samtidigt. Om du föredrar dina skräckfilmer med massor av stämning men utan blodsutgjutning ska du definitivt skaffa den här filmen. Och slutligen, om man ska tro min fru, gillar du mjukporrisar ska du skaffa den här filmen. Faller du inte i någon av kategorierna ska du nog avstå. Trots avsaknaden av våld i filmen vill jag påpeka att filmen inte är lämplig för barn.
När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.
Jag inleder med min recension av The Wicker Man, en dvd jag hade väntat länge på. Numera finns filmen på en fantastisk blu-ray förstås:
Wicker Man, The: Limited Edition
Wicker Man är en ovanlig film med en ovanlig historia. Som en ursäkt för att undersöka och leva ut gamla keltiska ritualer konstrueras en intrikat thriller runt idén om ett barn som ska offras. Anchorbay har i den här releasen gett ut filmen i 2 olika versioner, Bioversionen och en Extended Version.
STORY
En djupt troende konstapel, Sergeant Howie spelad av Edward Woodward, anländer till ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt med Rowan Morrison, en försvunnen flicka han mottagit en anonym anmälan om. Eftersom ön inte har en fast polis kommer han med ett plan som landar på vattnet.
När han anländer till Summerisle påstår alla öbor att de inte vet vem flickan är, att hon inte alls är från ön. Efter en ganska kort undersökning står det klart att Rowan visst är från ön... men att hon är död. Det finns däremot inget dödscertifikat utfärdat som visar vad flickan dött av vilket får Howie att begära att kroppen grävs upp. Naturligtvis saknas hennes kropp och i dess ställe ligger en hare! Ni kanske anar redan nu att något på ön är väldigt annorlunda. Alla öbor är hedningar som dyrkar fallos-symboler, utövar minst sagt alternativ medicin och lever i ett allmänt new age-paradis. Ibland brister de ut i sång så att filmen börjar likna en musikal men lyckligtvis avbryter de dessa tendenser i tid (jag gillar personligen inte musikaler).
I stora delar av filmen bär öborna masker av djur för ansiktet vilket adderar till filmens allmänt kusliga och obehagliga atmosfär. Det hela kulminerar med en karneval på första maj vilket för oss till...
Första maj, offerdagen. Ledtrådarna polisen samlat på sig pekar på att flickan inte alls är död utan ska offras i en ceremoni för att få tillbaka öns växtlighet efter ett dåligt skördeår. En desperat jakt inleds under första maj-festligheterna... Slutet på filmen är ett av de mest oväntade jag sett! Första gången jag såg den hade jag hakan i golvet. Det starka slutet höjer naturligtvis upplevelsen ett par steg till.
Filmen har många gemensamma drag med dokumentärfilmen, skakigt kameraarbete som ökar närvarokänslan, människor som verkar adressera kameran etc. Samtidigt fylld av symbolism och mystik. Inflygningen till ön i början av filmen är också en sorts resa bakåt i tiden, till en hednisk, barbarisk tid. Det som plågar Bioversionen på 88 minuter är att den verkar tidspressad, filmen är helt enkelt för kort och får inte nog med tid på sig att utveckla ämnet innan vi når slutet. Det är uppenbart att filmen är ett mästerverk från det man ser av den men vad skulle hända om man kunde pussla ihop en längre version? Lyckligtvis har Anchorbay gjort det också på disk nummer 2 ´Extended Version´ som den kallas är 99 minuter lång, alltså hela 11 minuter längre. Källmaterialet är sämre på de platserna filmen är längre men filmen blir otvetydigt bättre av scenerna. Inledningen på filmen är annorlunda och understryker det vi får veta om Polisen Howie under resans gång samtidigt som vi förstår hans motivation i senare delar filmen bättre. 99-minutersversionen har med många scener som verkligen ger kött på benen och är definitivt versionen man ska se först.
Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Edward Woodward som spelar polisen har ett oförglömligt minspel när han upptäcker vad öborna egentligen håller på med, ett slut som chockar till och med idag. Christopher Lee som spelar öns överhuvud Lord Summerisle har fånig frisyr, vi pratar ju 70-tal, men har sån närvaro att han kommer undan med det utan problem. Britt Ekland, som är dubbad i filmen, fick vara med för att filmens skapare trodde att hennes namn skulle dra publik i USA. Hon visar brösten men den som dansar helt näck är uppenbarligen inte hon. Vilket får en att undra varför hennes pojkvän vid tiden, Rod Stewart, gjorde ett försök att köpa upp alla rättigheter till filmen för att förstöra den... Lyckligtvis gick det inte vägen för den barbariske sångaren utan filmen lever kvar och får, välförtjänt, fler fans för varje år.
BILD och LJUD
Bilden är bättre än jag någonsin sett den innan (jag har bara sett den engelska VHS-utgåvan förut), mer detaljrikedom och klarare färger. Ändå har filmen partier med mycket grynighet, softad bild, partier där ljus blommar igenom för mycket, färgerna är inte helt korrekta och en del blödande syns på sina ställen. Men med tanke på hur hatad den här filmen varit är det ändå ett mindre mirakel att den ser ut som den gör. Ommixningen till 5.1 är i stort sett smärtfri. Dialogen hörs väl, vilket ju är viktigt med tanke på att det inte finns någon textning på disken. I några scener är ljudet något ur synk men det är lätt att glömma när resultatet i övrigt är bra.
Jag har redan nämnt att scenerna i Extended Version som är tillagda är i sämre skick och de ser ut lite som en sen TV-film på Kanal 5 ungefär. Mycket smetigare, mindre definierad och med andra färgtoner är det lätt att se var de nya scenerna dyker upp.
Det är bara bioversionen som har 5.1-ljud, Extended Version har bara monoljud om än 2-kanaligt. Det spelar inte så stor roll eftersom de direktionella effekterna i bioversionen är minimala.
EXTRAMATERIAL
The Wicker Man Enigma (34min 32sek) är en featurette som är värd namnet. Edward Woodward, Christopher Lee, Ingrid Pitt, Robin Hardy, Peter Snell, Anthony Shaffer, Eric Boyd-Perkins, Seamus Flannery, Jake Wright, John Simon och Roger Corman deltar i dokumentären och de flesta har faktiskt vettiga saker att säga. Den enda som inte verkar vara med på noterna är Ingrid Pitt som framstår som ganska underlig.
Se absolut inte The Wicker Man Enigma innan du sett filmen. Den inleds med filmens slutscen vilket förstör otroligt mycket om man inte sett filmen innan.
Trailern (2min 12sek) har även den spoilers och den är lite allmänt fånig och missvisande.
TV Spot (37sek) är i 4:3 och i dåligt skick. Även den innehåller en spoiler tyvärr.
Hela 14 Radio Spots (4 på 60sek/var och 10 på 30sek/var) följer också med. Under radiospottarna visas bilder ur filmen.
Under Talent Biographies hittar vi länkar till Robin Hardy (Regissören), Anthony Shaffer (Författaren) Edward Woodward (Skådespelare) och Christopher Lee (Skådespelare).
Det finns ett påskägg bland extrametrialet. Gå in till extramaterialsmenyn och tryck höger tills ett stort frågetecken dyker upp, tryck sedan enter så får du se Critic´s Choice with Sterling Smith (24min 48sek), ett gammalt filmprogram där Robin Hardy och Christopher Lee intervjuas om filmen. Usel kvalitet men mycket intressant. Missa det inte!
Allt extramaterial ligger på den första disken med Bioversionen på.
Det enda felet som jag kan se är att man inte har med ett kommentarsspår på filmen.
ÖVRIGT
Den här Limited Edition-utgåvan finns i 50.000 exemplar och kommer i en snygg trälåda med en bild som är svårtydd tills man sett filmen (jag har nummer 18986).
Två inlaykort följer med, båda har posterreproduktion på ena sidan (olika sådana) och listar de kapitel filmerna är indelade i på baksidan. Bioversionen har 26 kapitel medan Extended Version har 28.
Jag nämnde att filmen har en ovanlig historia och det är inte bara Rod Stewart som har ett horn i sidan till den. Mitt under arbetet med filmen blev filmstudion som finansierade filmen uppköpt 2(!) gånger. Filmningen avslutades hastigare än vad som var tänkt och de nya studioägarna hatade filmen med passion. Därför blev editeringsarbetet ännu svårare och mycket av det som filmades återfanns aldrig i filmen i någon av dess inkarnationer. Det finns 85, 88, 95, 96, 99 och 102-minutersversioner av filmen. Anchorbay lyckades få tag på den vanliga (i USA) bioversionen på 88 minuter och har fått tag på 99-minutersversionen som återfinns på disk 2. Tyvärr verkar 102-minutersversionen och ytterligare en version som ska vara närmare 120 minuter vara borta för evigt. Lyckligtvis är 99-minutersversionen ganska nära de beryktade 102 minuter som sägs vara den definitiva versionen så även om vi snuvas på ett par minuter kommer vi i närheten av det som regissören avsåg med filmen.
Ska du köpa den här filmen? Är du skräckfilmsfan och har missat den här pärlan från 70-talet tycker jag du ska slå till, om inte på den här utgåvan så iallafall endiskvarianten som Anchorbay Entertainment släppte samtidigt. Om du föredrar dina skräckfilmer med massor av stämning men utan blodsutgjutning ska du definitivt skaffa den här filmen. Och slutligen, om man ska tro min fru, gillar du mjukporrisar ska du skaffa den här filmen. Faller du inte i någon av kategorierna ska du nog avstå. Trots avsaknaden av våld i filmen vill jag påpeka att filmen inte är lämplig för barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)