I stort sett så fort jag lagt min grabb att sova slängde jag in den i spelaren och började kolla, jag behövde inte ens skifta region till A, disken är inte regionskyddad.
Det första som slår en är det fyrverkeri av färger som inleder filmen, det är cirkustält och cirkusartister, clowner och färggranna byggnader. Allteftersom filmen utspelar sig bedövas färgerna och i sista scenen är det förutom en liten lila färgklick helt grått.
Det är en burlesk, bisarr och personlig självbiografi som Jodorowsky levererar. Jodorowsky kliver vid flera tillfällen bokstavligen in i filmen och levererar dialog - dialog som inte nödvändigtvis förklarar men som förhöjer - i händelser som berör hans uppväxt.
.jpg)
Ibland behöver ens yngre jag tröst.
Förutom att filmen är personlig, kanske egensinnig, tycker jag också att det är Jodorowskys varmaste film. Här finns hopp, längtan och frihet även om den inte är rädd för att djupdyka ner i förtvivlan, depression och våld när historien kräver det.
En coming-of-age-film som det här är kan vara hur trivial som helst. Eller hur brilliant som helst. Och jag lutar åt det senare. Här finns scener som jag som sett det mesta ändå kom på mig själv med att säga att jag aldrig sett maken till.
Medan filmen aldrig blir abstrakt på det sätt som von Trier och kanske framförallt Greenaway vandrat ut i innehåller filmen stundtals bara grov rekvisita för att åskådliggöra en poäng. Det är omöjligt för mig att avgöra om det är filmens budget som tvingat fram valet eller om det är ett konstnärligt val. I slutänden kanske det kvittar.
Jodorowsky har i många av sina filmer haft med nakna barn men i Dance of reality är det de vuxna som klär av sig. Det finns en hel del nakenscener och några är direkt obehagliga men i nypuritanismens tid behåller barnen höftskynke på.
Det kan helt enkelt vara så att när Jodorowsky har begränsningar hjälper de honom. När han vräker på med excesser i The holy mountain känns det stundtals som man blir helt överbelastad, så kände jag aldrig här. Visst är det en mustig palett men aldrig tröttsam.
Om du gillar Jodorowskys filmer sedan innan ska du definitivt skaffa den här blu-ray-skivan. Överföringen, speciellt filmens första 20 minuter, är så knivskarp att bilden känns tredimensionell. Tre featuretter finns med, en där Jodorowsky själv pratar om filmen, en där en av hans tre söner som är med i filmen pratar om sin roll och en där Jodorowskys fru berättar om filmens kostymer som hon designade (med bravur!). Inget märkvärdigt men ändå skoj. Ingen av featuretterna är så lång att man blir uttråkad.
Om du är nyfiken på Jodorowsky kan filmen tjäna som en bra introduktion, här finns allt det som gör Jodorowsky stor.
