Varats olidliga lätthet

Idag blir det ingen större uppdatering här men ni kan lyssna på The Human Centipod avsnitt 6 som tar upp skräp-regissören Bruno Mattei:

Dario Argento - en guide för totala nybörjare

Det finns tre regissörer som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Dario Argento är en av dem.

Dario Argento var filmkritikern som tog steget in i filmvärlden som manusförfattare, producent och regissör. Allra mest känd är han för sina bidrag till giallogenren som han anses ha utvecklat och populariserat.

Argento har vunnit beundrare från hela världen på grund av sin lek med färger, sin pricksäkra kameraföring och, naturligtvis, för att han inte ryggar inför att visa våld på kamera - ofta med hisnande effekt.

En mordscen från The bird with the crystal plumage.

Här följer en lista på de filmer man bör se, de har ingen inbördes rangordning. Jag använder mig av filmernas engelska namn eftersom de vanligtvis hittas på bra (alltså, oklippta och med bra bild) utgåvor under just det namnet. Om en bra utgåva finns på discshop länkar jag till den och då räknar jag den som allmänt tillgänglig.

The bird with the crystal plumage - Argentos regidebut är väldigt stark och filmen hålls högt av såväl Argentofans som fans av giallogenren. Både den amerikanska och den engelska blu-ray-utgåvan är oklippta och ser bra ut.
Deep Red - Många anser att detta är gialloperfektion och det är svårt att inte hålla med. Även här är både amerikansk och engelsk utgåva på blu-ray såväl oklippta som med bra bild.
Tenebre - När Argento var "färdig" med färger efter Suspiria och Inferno gjorde han den här giallon som badar i ljus. Den engelska blu-ray-utgåvan funkar bra.
Suspiria - Ett avbrott från Argentos annars pålitliga ström av giallos, detta är en verkligt färgfull film om häxor. Även här levererar den engelska blu-ray-utgåvan.

Opera

Om man efter att ha sett ovanstående får mersmak kan man fortsätta med dem här:
Opera (äks Terror at the Opera) - den sista giallon innan guldet blev till sand. Vad jag vet finns ännu ingen blu-ray av Opera utgiven men både USA och England har bra utgåvor på dvd.
Phenomena - här blandar Argento och ger - monster, giallo och övernaturligheter. Jag rekommenderar den Engelska blu-ray-utgåvan men kommer återkomma i ämnet.
Cat o' nine tails - giallo som ingår i djurtrilogin tillsamman med Bird och 4 flies on grey velvet. De pålitliga Engelsmännen har utgåvan du letar efter.
Four flies on grey velvet - Se Cat o' nine tails. Finns på svensk dvd och Engelsk blu-ray.
Inferno - fortsättningen på Suspiria är inte lika klockren men har sina ögonblick. Engelsk blu-ray fortsätter att vara pålitlig.


Vill man vara riktigt äventyrlig kan man sedan ge sig på:
The card player - giallo som känns mycket tv-deckare. Finns på svensk dvd.
The Stendhal Syndrome - giallo där konsten bokstavligen överväldigar. Engelsk blu-ray, som vanligt.
Sleepless - Argento ger oss en greatest hits-kavalkad av giallomord. Finns på Engelsk nysläppt dvd men har mig veterligen inte hittat ut på blu-ray.


Andra saker att notera:
Vissa av filmerna hänger mer eller mindre ihop.
Djurtrilogin som redan nämnts består av The bird with the crystal plumage, Cat o'nine tails och Four flies on grey velvet - i den ordningen.
Modertrilogin består av filmerna Suspiria, Inferno och den betydligt mer sentida (27 år efter Inferno) Mother of tears - i den ordningen.

Om man blir en lika inbiten fanatiker som mig är det lika bra att försöka se alla hans filmer men vara beredd på att mycket av hans senare verk är av väldigt skiftande kvalitet.

Som all italiensk film är ljudet i Argentos filmer pålagt efteråt, även på de flesta filmernas originalspråk. Ibland spelas filmer i Italien in med skådespelare som inte förstår eller pratar italienska i samma scener som fullblodsitalienare. Argento har dock gjort en del filmer där originalljudet är engelska, den första är Phenomena från 1985.

Jag kommer säkert få anledning att återvända till Dario Argento men som landet ligger just nu duger guiden ovan alldeles utmärkt för de som vill ta sina första steg in i hans värld.

Medan jag filar

Jag håller på med lite research inför Argentoartikeln och lämnar er därför i goda händer med avsnitt 5 av The Human Centipod:



Det är en Weekend of Horrors-special där våra podcasthjältar är i Tyskland och har med sig Joachim "Rubbermonsterfetishism" Andersson på tåget.

Nybörjarguider

Jag, som passerat 40, växte upp under 80- och 90-talet.
En era då filmer censurerades hårt och när det knappt fanns en marknad för köpfilmer. Det var inte förrän in på 90-talet som det blev accepterat att samla på film - då på VHS - och ofta var man hänvisad till att betala dyrt för importfilmer från Holland och England. Jämfört med svensk censur var till och med Englands slappare, något som är svårt att tänka sig idag. Idag återstår bara en skugga av Sveriges forna censurbastion, Statens Biografbyrå, världens första statliga filmcensur: Statens medieråd.

Bevarat hos Statens medieråd finns en stor databas med information om de klipp som gjordes i filmerna eller om de helt sonika förbjöds för visning.

I England däremot lever censursystemet vidare i samma gamla form, BBFC, British Board of Film Classification, där man också kan söka filmer som stympats.

1997 kom dvd-spelaren och jag var bland de första att kasta mig över den nya tekniken. Jag köpte dvd-skivor i USA när jag var där och köpte en dvd-spelare när jag kom hem därifrån. Och plötsligt, i 2000-talets början, när det stod klart att DVD verkligen blev en revolution för de som samlar film, blev det möjligt att inte bara få tag på filmer som varit svåra att få tag på utan nu också oklippta och med rätt bildformat.



Borta var VHS-tidens 4:3-format som stympade sidorna på filmen och likaså borta var censuren. Under min uppväxt var det alltså tillgång till filmerna som var problemet. Myter odlades, var filmen verkligen oklippt från England eller fanns den på VHS från Venezuela i längre skick (detta är ett verkligt exempel!)? Innehöll Cannibal Holocaust snuff? - myten odlades ett par år i porrtidningar.

Kanske värst var hysterin, speciellt i kölvattnet efter att samhällsmagasinet Studio S sände sitt numera ökända reportage om "videovåld". Programmet i sin helhet finns numera i en dvd-box med 6 skräckfilmer...

Jag har dålig koll på de myter som odlas idag, men jag har bra koll på genrefilm från nästan alla tidsåldrar och från många av världens länder.

För dagens nya generation skräckfilmsfans är problemet nästan det motsatta från det jag växte upp med. Den svenska vuxencensuren är borta, det finns enormt mycket genrefilm att få tag på även i svensk utgåva, men vad är värt att äga och se och vad är slöseri med tid? Som vanligt är det svårt att ge ett entydigt svar men jag tänkte gå igenom några genrer och regissörer och peka ut godbitarna och även tipsa om vilken utgåva av filmen som gäller. Jag börjar med dem filmer som anses vara gräddan och ger sen tips på lite bortglömda eller svårare varianter. Om du har förslag på genrer eller regissörer jag bör täcka är det bara att lämna kommentarer här.

Jag kommer inleda med en exposé om Dario Argento.

Jag lämnar er med ett revansch-klipp:

Video Watchdog nådde målet!

Med bara en vecka kvar har Video Watchdog nått sitt mål på kampanjsajten Indiegogo.


Men det är inte för sent att tinga en egen belöning, gör det!

Uppenbar tidsbrist

När The Human Centipod tar upp Dario Argento faller valet på den utsökta giallon Deep Red:


Lyssna och njut.

Samtidigt - för länge sedan: Fredagen den 13:e del 4 på DVD

I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.

När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.
Här följer min entusiastiska recension av del fyra i sagan om Jason Voorhees, det är fortfarande den delen jag tycker bäst om. Länkarna i originalrecensionen är borttagna då sajterna sedan länge försvunnit:

Fredagen den 13:e del 4, en del skulle kanske säga att det här med uppföljare inte är något att ha men då kan man ju dra de lysande undantagen från regeln: Gudfadern 2, Aliens och... Fredagen den 13:e del 4! Den fjärde delen i slaktarsagan om Jason är nämligen riktigt bra och absolut en milstolpe i slasherfilmens historia.

Manuset följer den spikraka vägen: Jason vaknar upp på ett bårhus (han fick ju en yxa i huvudet i slutet på 3an och är "död" när 4an börjar) och slaktar brutalt personalen där. Han beger sig till sina hemtrakter där en ny hög dumma ungdomar väntar på att slaktas, det är omedelbart uppenbart att de som har sex kommer dö och de som inte haft sex kommer vara de som tar itu med Jason. I det här fallet är det Tommy, spelad av en ung Corey Feldman, som ansvaret vilar på. Han råkar vara en dataspelande specialeffektsintresserad pojke vilket visar sig vara användbart mot slutet av filmen när Jason ska dödas.

De kåta, marijuanarökande ungdomarna festar till en kväll och vips börjar de decimeras på klassiskt maner. Jason visar var skåpet ska stå och ger sig på dem med häpnadsväckande effektivitet. Det är spjut, korkskruvar, köttyxor och stora knivar (såklart!) som kommer till användning.

Jason är synnerligen brutal i den här delen, den klassiska hockeymasken är på plats (den tillkom i del 3) och sitter som den ska, han dyker upp på flera platser nästan samtidigt etc, det andra mordet i filmen när han sprättar upp en sköterska ser riktigt djuriskt ut. För att spä på glädjen är det Tom Savini (han med penispistolen i From dusk till dawn) som gjort de mycket lyckade och blodiga specialeffekterna. Speciellt Jasons öde är blodigt och grisigt.

Jason gör en sak i den här filmen som är ganska okarakteristisk: Han springer! I de andra delarna går han bara fort, men det finns en scen när han faktiskt springer i den här delen. Det får nästan kallas ett genombrott när det gäller Jason.:-) Jason är ju annars en mycket tystlåten och gåtfull figur, han är inte en skämtare som Freddy i Terror på Elm Street-filmerna och han är inte så besatt av sin familj som Michael Myers i Alla helgons blodiga natt-filmerna.

Filmen har en liten twistendning (vilket den här typen av film MÅSTE ha) som faktiskt fungerar.

Varför heter då den här filmen The Final Chapter som undertitel? Den 10:e delen ska ju ha premiär i USA senare i år så det verkar ju onekligen som om de misstog sig grovt. Den enkla sanningen är förmodligen att det är tacksamt att återuppliva en figur som Jason och mjölka lite pengar ur, det finns en hängiven fanbas och lyckas man pricka in en del när skräckfilm är hippt kommer drivor av ungdomar att se filmen. (5:an har för övrigt den underfundiga undertiteln A New Beginning...) Som jag inledde med är ju inte uppföljare bara av ondo och det är sant även om de senare uppföljarna där jag tycker 6:an når en hyfsad standard (den finns inte på DVD ännu när det här skrivs dock).

Bilden på disken är inte direkt lysande, den är acceptabel men förfaller ofta till grynighet (och den här gången hade jag faktiskt tillfälle att se filmen på en widescreen-TV). Det växlar ganska vildsint dessutom och i övervägande delen av filmen är bilden klar, färg- och kontrastrik. Jag uppfattade aldrig att bilden blödde. Godkänt men inte mycket mer alltså.

Ljudet var faktiskt en besvikelse. En såhär pass ny film borde ha åtminstone ett dolby surround spår och kanske rentav ett 5.1 spår. Det hade definitivt höjt stämningen i filmen om det hade förekommit lite direktionella effekter. Det blir ändå godkänt, dialogen är hela tiden klar och den klassiska filmmusiken (che che, hah hah) är klockren.

Skådespelarna gör inga häpnadsväckande insatser i filmen direkt, det är som det ska vara. Dock är både Jason och Tommy välspelade av Ted White respektive Corey Feldman. De allra flesta i filmen finns där bara som statister som väntar på att penetreras med stickvapen, det är ju inte så att vi talar om en djup intellektuell film med tyngdpunkten på skådespelarna direkt. Den är gjord för att tilltala det mest primala och lyckas väl med det.

Extramaterialet är precis lika tunt som på de andra tre Fredagen den 13:e filmerna som finns på disk. Det finns bara trailern för filmen. Nu har Paramount inte bekräftat men väl pratat offentligt om en kommande box med filmerna (men de pratar om att den inte kommer förrän 2003) och vi kan ju hoppas att degräver i arkiven lite tills det är dags för det. Jag vet att jag kommer köpa den där boxen när den dyker upp iallafall. Jason är ju den coolaste av seriemördarna på film.

Slutligen, vem ska köpa den här disken? Fans av filmserien måste ju ha den här, seriens pärla, och likaså seriösa skräckfilmsfans. Gillar man de "hippa" nya slasherfilmerna som Scream tycker jag att man kan ge den här en chans, den visar upp genrens rötter. De som inte gillar skräckfilmer göre sig icke besvär, filmen är verkligen ett korthus som faller ihop om man inte gillar slasherfilm. Dra av åtminstone 6 från betyget om du inte gillar slasherfilm.

Om det inte är uppenbart från filmens titel (eller filmseriens rykte) så är den här filmen synnerligen olämplig för barn, jag skulle tro att den amerikanska R-klassificeringen stämmer ganska bra överens med verkligheten. Själv såg jag den här filmen när jag var i 14-15 årsåldern och se hur jag blev.:-)

Och ja, jag tycker verkligen den är bättre än nummer 1 i serien.

För att se vad som klippts i den här utgåvan, klicka här.

Gameras 90-tal

Jag har börjat ta mig igenom Gamerafilmerna från 90-talet efter att ha köpt den otroligt billiga blu-ray-utgåvan av filmerna från USA. Under $8 för Guardian of the Universe, Attack of the Legion och Revenge of Iris är precis vad det låter som, ett riktigt kap.



För de som är obekanta med Gamera kan sägas att det är en enorm sköldpadda, fullt i storlek med kändare Godzilla och med egenskaper som att han (hen?) kan flyga och spruta eld. Där Godzilla pendlar mellan vän och fiende är Gamera otvivelaktigt i människans och framförallt barnens tjänst.

Som omväxling från just Godzilla-filmerna fungerar Gamera riktigt bra. Man får fortfarande vuxna män i gummidräkter som slåss på modellbyggen, alltså äkta kaiju-film, och 90-talets Gamera-filmer är både välskrivna och välgjorda. 90-talsserien hann inte heller sunka ner sig som en del av Godzilla-filmerna otvivelaktigt gjorde.

Om du gillar de japanska Godzilla-filmerna och du är obekant med Gamera kan den här trilogin på blu-ray tjäna som en bra introduktion.

Skuggor ur det förflutna: The Wicker Man på DVD från Anchorbay Entertainment

I slutet av 90-talet såg sajten dvdforum.nu dagens ljus och en bit in på 10-talet försvann den sista inkarnationen, filmforum.se, in i dimman.

När sajten var ung skrev jag en hel del recensioner där och jag tänkte plocka fram några av dem framöver.

Jag inleder med min recension av The Wicker Man, en dvd jag hade väntat länge på. Numera finns filmen på en fantastisk blu-ray förstås:
Wicker Man, The: Limited Edition
Wicker Man är en ovanlig film med en ovanlig historia. Som en ursäkt för att undersöka och leva ut gamla keltiska ritualer konstrueras en intrikat thriller runt idén om ett barn som ska offras. Anchorbay har i den här releasen gett ut filmen i 2 olika versioner, Bioversionen och en Extended Version.

STORY
En djupt troende konstapel, Sergeant Howie spelad av Edward Woodward, anländer till ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt med Rowan Morrison, en försvunnen flicka han mottagit en anonym anmälan om. Eftersom ön inte har en fast polis kommer han med ett plan som landar på vattnet.

När han anländer till Summerisle påstår alla öbor att de inte vet vem flickan är, att hon inte alls är från ön. Efter en ganska kort undersökning står det klart att Rowan visst är från ön... men att hon är död. Det finns däremot inget dödscertifikat utfärdat som visar vad flickan dött av vilket får Howie att begära att kroppen grävs upp. Naturligtvis saknas hennes kropp och i dess ställe ligger en hare! Ni kanske anar redan nu att något på ön är väldigt annorlunda. Alla öbor är hedningar som dyrkar fallos-symboler, utövar minst sagt alternativ medicin och lever i ett allmänt new age-paradis. Ibland brister de ut i sång så att filmen börjar likna en musikal men lyckligtvis avbryter de dessa tendenser i tid (jag gillar personligen inte musikaler).

I stora delar av filmen bär öborna masker av djur för ansiktet vilket adderar till filmens allmänt kusliga och obehagliga atmosfär. Det hela kulminerar med en karneval på första maj vilket för oss till...

Första maj, offerdagen. Ledtrådarna polisen samlat på sig pekar på att flickan inte alls är död utan ska offras i en ceremoni för att få tillbaka öns växtlighet efter ett dåligt skördeår. En desperat jakt inleds under första maj-festligheterna... Slutet på filmen är ett av de mest oväntade jag sett! Första gången jag såg den hade jag hakan i golvet. Det starka slutet höjer naturligtvis upplevelsen ett par steg till.

Filmen har många gemensamma drag med dokumentärfilmen, skakigt kameraarbete som ökar närvarokänslan, människor som verkar adressera kameran etc. Samtidigt fylld av symbolism och mystik. Inflygningen till ön i början av filmen är också en sorts resa bakåt i tiden, till en hednisk, barbarisk tid. Det som plågar Bioversionen på 88 minuter är att den verkar tidspressad, filmen är helt enkelt för kort och får inte nog med tid på sig att utveckla ämnet innan vi når slutet. Det är uppenbart att filmen är ett mästerverk från det man ser av den men vad skulle hända om man kunde pussla ihop en längre version? Lyckligtvis har Anchorbay gjort det också på disk nummer 2 ´Extended Version´ som den kallas är 99 minuter lång, alltså hela 11 minuter längre. Källmaterialet är sämre på de platserna filmen är längre men filmen blir otvetydigt bättre av scenerna. Inledningen på filmen är annorlunda och understryker det vi får veta om Polisen Howie under resans gång samtidigt som vi förstår hans motivation i senare delar filmen bättre. 99-minutersversionen har med många scener som verkligen ger kött på benen och är definitivt versionen man ska se först.


Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Edward Woodward som spelar polisen har ett oförglömligt minspel när han upptäcker vad öborna egentligen håller på med, ett slut som chockar till och med idag. Christopher Lee som spelar öns överhuvud Lord Summerisle har fånig frisyr, vi pratar ju 70-tal, men har sån närvaro att han kommer undan med det utan problem. Britt Ekland, som är dubbad i filmen, fick vara med för att filmens skapare trodde att hennes namn skulle dra publik i USA. Hon visar brösten men den som dansar helt näck är uppenbarligen inte hon. Vilket får en att undra varför hennes pojkvän vid tiden, Rod Stewart, gjorde ett försök att köpa upp alla rättigheter till filmen för att förstöra den... Lyckligtvis gick det inte vägen för den barbariske sångaren utan filmen lever kvar och får, välförtjänt, fler fans för varje år.


BILD och LJUD
Bilden är bättre än jag någonsin sett den innan (jag har bara sett den engelska VHS-utgåvan förut), mer detaljrikedom och klarare färger. Ändå har filmen partier med mycket grynighet, softad bild, partier där ljus blommar igenom för mycket, färgerna är inte helt korrekta och en del blödande syns på sina ställen. Men med tanke på hur hatad den här filmen varit är det ändå ett mindre mirakel att den ser ut som den gör. Ommixningen till 5.1 är i stort sett smärtfri. Dialogen hörs väl, vilket ju är viktigt med tanke på att det inte finns någon textning på disken. I några scener är ljudet något ur synk men det är lätt att glömma när resultatet i övrigt är bra.

Jag har redan nämnt att scenerna i Extended Version som är tillagda är i sämre skick och de ser ut lite som en sen TV-film på Kanal 5 ungefär. Mycket smetigare, mindre definierad och med andra färgtoner är det lätt att se var de nya scenerna dyker upp.

Det är bara bioversionen som har 5.1-ljud, Extended Version har bara monoljud om än 2-kanaligt. Det spelar inte så stor roll eftersom de direktionella effekterna i bioversionen är minimala.


EXTRAMATERIAL
The Wicker Man Enigma (34min 32sek) är en featurette som är värd namnet. Edward Woodward, Christopher Lee, Ingrid Pitt, Robin Hardy, Peter Snell, Anthony Shaffer, Eric Boyd-Perkins, Seamus Flannery, Jake Wright, John Simon och Roger Corman deltar i dokumentären och de flesta har faktiskt vettiga saker att säga. Den enda som inte verkar vara med på noterna är Ingrid Pitt som framstår som ganska underlig.

Se absolut inte The Wicker Man Enigma innan du sett filmen. Den inleds med filmens slutscen vilket förstör otroligt mycket om man inte sett filmen innan.

Trailern (2min 12sek) har även den spoilers och den är lite allmänt fånig och missvisande.

TV Spot (37sek) är i 4:3 och i dåligt skick. Även den innehåller en spoiler tyvärr.

Hela 14 Radio Spots (4 på 60sek/var och 10 på 30sek/var) följer också med. Under radiospottarna visas bilder ur filmen.

Under Talent Biographies hittar vi länkar till Robin Hardy (Regissören), Anthony Shaffer (Författaren) Edward Woodward (Skådespelare) och Christopher Lee (Skådespelare).

Det finns ett påskägg bland extrametrialet. Gå in till extramaterialsmenyn och tryck höger tills ett stort frågetecken dyker upp, tryck sedan enter så får du se Critic´s Choice with Sterling Smith (24min 48sek), ett gammalt filmprogram där Robin Hardy och Christopher Lee intervjuas om filmen. Usel kvalitet men mycket intressant. Missa det inte!

Allt extramaterial ligger på den första disken med Bioversionen på.

Det enda felet som jag kan se är att man inte har med ett kommentarsspår på filmen.


ÖVRIGT
Den här Limited Edition-utgåvan finns i 50.000 exemplar och kommer i en snygg trälåda med en bild som är svårtydd tills man sett filmen (jag har nummer 18986).

Två inlaykort följer med, båda har posterreproduktion på ena sidan (olika sådana) och listar de kapitel filmerna är indelade i på baksidan. Bioversionen har 26 kapitel medan Extended Version har 28.

Jag nämnde att filmen har en ovanlig historia och det är inte bara Rod Stewart som har ett horn i sidan till den. Mitt under arbetet med filmen blev filmstudion som finansierade filmen uppköpt 2(!) gånger. Filmningen avslutades hastigare än vad som var tänkt och de nya studioägarna hatade filmen med passion. Därför blev editeringsarbetet ännu svårare och mycket av det som filmades återfanns aldrig i filmen i någon av dess inkarnationer. Det finns 85, 88, 95, 96, 99 och 102-minutersversioner av filmen. Anchorbay lyckades få tag på den vanliga (i USA) bioversionen på 88 minuter och har fått tag på 99-minutersversionen som återfinns på disk 2. Tyvärr verkar 102-minutersversionen och ytterligare en version som ska vara närmare 120 minuter vara borta för evigt. Lyckligtvis är 99-minutersversionen ganska nära de beryktade 102 minuter som sägs vara den definitiva versionen så även om vi snuvas på ett par minuter kommer vi i närheten av det som regissören avsåg med filmen.

Ska du köpa den här filmen? Är du skräckfilmsfan och har missat den här pärlan från 70-talet tycker jag du ska slå till, om inte på den här utgåvan så iallafall endiskvarianten som Anchorbay Entertainment släppte samtidigt. Om du föredrar dina skräckfilmer med massor av stämning men utan blodsutgjutning ska du definitivt skaffa den här filmen. Och slutligen, om man ska tro min fru, gillar du mjukporrisar ska du skaffa den här filmen. Faller du inte i någon av kategorierna ska du nog avstå. Trots avsaknaden av våld i filmen vill jag påpeka att filmen inte är lämplig för barn.

Ett tröstpris

Ingen uppdatering hinns med i dag men lyckligtvis kan jag länka till ett avsnitt av The Human Centipod:



Den här gången tar dem en titt på två djävulska filmer: To the devil a daughter (En dotter åt djävulen, 1976) och The devil rides out (1968).

Hemska tankar om Hannibal

Jag hade sett på-annonseringarna om den nya serien om Hannibal Lecter, den kände seriemördaren som blev en pop-ikon med filmen När lammen tystnar (Silence of the lambs, 1991), men tänkte att det skulle vara någon slags urvattnad-för-tv-variant som jag omöjligen skulle tycka vara intressant.

Men en uttråkad dag tänkte jag att jag skulle slänga ett öga på första avsnittet bara för att.



Efter att ha slukat alla 13 avsnitten i första säsongen på kort tid kan jag bara konstatera att jag är glad att jag gav serien en chans.

Man får väldigt sällan se förövarna i serien begå sina våldsamma brott men man får en grundlig titt på det dem lämnar efter sig och det ger en kall, klinisk effekt trots att skådeplatserna är grymmast tänkbara.

Mads Mikkelsen i titelrollen är underbar; artikulerad, kalkylerande, intelligent och obehaglig på ett elegant och svalt sätt. Hans rolltolkning är mer raffinerad än Anthony Hopkins mer påtagligt hyper-störda monster, Mikkelsen tonar ner hela karaktären och det fungerar väldigt effektivt.

Serien utspelar sig innan filmen Röda Draken (Red Dragon, 2002), eller för den delen innan Manhunter från 1986 som också är en filmatisering av romanen Röda draken men stöpt i Michael Manns tappning. Båda filmerna har sina förtjänster och båda bör ses av dem som gillar karaktären Hannibal Lecter.



Hannibal Lecter är alltså fortfarande en ryktbar psykolog (och en fri man) i TV-serien och han hjälper FBI och framförallt seriemördarprofileraren Will Graham att hitta seriemördare. Väldigt ironiskt, och mycket riktigt är det inte alltid Hannibal hjälper till, ibland puttar han utredningar på helt fel håll.

Framförallt är det sökandet efter en copycat-mördare som han gör allt för att trassla till, eftersom det är han själv som utfört morden.

Gamla X-Files-skönheten Gillian Anderson dyker upp i en mindre roll som Hannibal Lecters terapeut, de delar också ett traumatiskt förflutet. Hon spelar för övrigt huvudrollen i utmärkta TV-serien The Fall också.

Ibland är det skönt att ha fel och få sina fördomar krossade,

Den farliga torkan

Eftersom jag inte hunnit med att skriva något till idag lämnar jag er med nummer 2 av The Human Centipod:



Avsnittet avhandlar senaste Monsters of film-festivalen som gick av stapeln i Stockholm i september förra året. Fortfarande på engelska, fortfarande värt att lyssna på.

Westworld, Futureworld och världen idag.

Både Westworld och Futureworld är numera gamla filmer. Westworld fyllde 40 år under 2013 och Futureworld kommer göra detsamma om några få korta år.

De är båda science fiction-filmer och de rör sig i samma universum, Futureworld är uppföljaren till Westworld och utspelar sig verkligen kronologiskt efter Westworld, men dem har väldigt olika upplägg.



Det som främst separerar dem åt är synen på teknologi, Westworld målar upp en värld där man skapat en nöjespark med robotar som slavar. Slavar som står till tjänst med allt, särskilt det faktum att man kan ha sex med eller "döda" robotarna är punkter som hamras hem. Och vi vet ju, där människor uppför sig oetiskt kommer snart något hända, och mycket riktigt, när robotar är tillräckligt avancerade gör dem uppror.

Det är en direkt teknofobisk mardröm som utspelar sig i Westworld med en total robot-apokalyps.

Futureworld går åt rakt motsatt håll. Där robotarna direkt utmålas som lite små-obehagliga i Westworld är dem närmast harmlöst vinklade i Futureworld. Här är det istället en gammal, hederlig superskurk ala Bond-film som försöker ta över världen, robotarna är bara medlet han valt för att nå målet.

I Westworld spelas huvudantagonisten av Yul Brynner, en robot-cowboy och evigt förlorande duellist som till slut blir "dödad" en gång för mycket. Även om storyn i sig är fängslande är det helt avgörande att en stark skådespelare som Yul Brynner har den avgörande skurkrollen. Hans hotfulla gestalt och starka närvaro är det som bär filmen.

Trots nöjesanläggningens minst sagt katastrofala mardrömsscenario med många gäster dödade vill Futureworld få oss att tro att företaget trots det kämpat vidare och nu, några år senare, ska öppna upp nöjesparken igen. Med samma lockvisa, gör vad du vill med robotarna i det paradis du väljer, nu med vetskapen att det är helt säkert.


För att försöka få igång sin business igen har man bjudit in världens ledare och kändisar för att hajpa premiären. Och med på tåget följer också journalister, däribland en nyfiken (men trög) Peter Fonda som direkt tycker stället luktar fisk.

Twisten i Futureworld (och det syns verkligen på långt håll) är att de som kommer till nöjesparkerna blir ersatta med robotar, robotar som styrs av företaget bakom parken och robotarna - i syfte att dominera världen - Dr. Evil-style. Det tar alldeles, alldeles för lång tid för Peter Fonda att nysta upp historien och när han väl gjort det och vi kommer till filmens final är det en minst sagt snabb och snöplig affär.

Filmen binds ihop av mer än en sammanhängade story, Yul Brynners karaktär återkommer i Futureworld men även här väljer man att helt vända på karaktären. Där han i första filmen var en hotfull, ostoppbar mördarmaskin är han här en slags robot-frälsare och -älskare i en kort drömsekvens för att lika snabbt försvinna ur filmen.

Westworld skrevs och regisserades av Michael Crichton som kanske är mer känd som författare än just regissör. Han har skrivit böcker som Jurassic Park, The Andromeda Strain, Sphere, The Lost World och Twister och som ni ser på titlarna är många av hans böcker filmatiserade, ofta av kända regissörer.

Futureworld regisserades av Richard T. Heffron som mest verkar ha gjort TV-material (Dr. Quinn och V står med på hans meritlista) och skrevs av Mayo Simon och George Schenck - den tidigare är kanske bäst känd i science fiction-cirklar för att ha skrivit den utmärkta filmen Phase IV (Du tror inte dina ögon, 1974) och den senare verkar mest känd för att ha skrivit avsnitt av TV-serien NCIS.

Futureworld blev en av de sista filmerna Yul Brynner var med i innan han avled av lungcancer 1985.

En fotnot till filmerna är att det fanns en kortlivad TV-serie på 5 avsnitt (varav bara 3 visades) som hette Beyond Westworld och kom 1980. Serien skapades av Michael Crichton och var en ren fortsättning på filmerna och utspelade sig i samma universum. Serien finns dock inte utgiven på något hemformat så jag har tyvärr inte sett den.

Både Westworld och Futureworld finns utgivna på finfina blu-ray-diskar man kan importera från USA.

Video Watchdog, när bara det bästa är gott nog

För mig finns det ingen annan tidning som kan mäta sig med Video Watchdog och jag har gått igenom det mesta i genre-tidningsväg.

Fangoria, GoreZone och The DarkSide i all ära men för den verklige konnässören finns det bara ett val - och nu kan du hjälpa till att digitalisera hela Video Watchdogs arkiv med gamla nummer.

Genom att gå in på Indiegogokampanjen för Video Watchdog och lägga en slant hjälper du inte bara en nobel sak utan får även något för det.

I mitt fall valde jag att få hela arkivet på platta.

Video Watchdog har varit en oerhört viktig tidning för mig, den är som en fyr i mörkret när det kommer till genrefilm. De mest detaljerade genomgångarna av olika utgåvor, olika versioner av en specifik film och för all del episka guider till regissörer som Jess Franco, Mario Bava, Dario Argento, David Lynch och David Cronenberg för att bara nämna några.

Helt essentiell för den som är genuint intresserad av genrefilm.

Precis som på svenska, fast på engelska

Fred Anderson och Jason Meredith har redan ägnat sig åt det ett tag; att göra podcasten The human centipod. Trots att det talas engelska är det en både rolig och informativ podcast om genrefilm från två (och ibland fler!) personer som verkligen älskar det de pratar om.

Entusiasm, värme och kärlek när det handlar om skräck, kult och djävulsdyrkan är kanske inte vad man väntar sig men det levereras.

Den finns förutom på Soundcloud som jag länkat ovan, även på iTunes.

Här är första avsnittet:
Som ni ser börjar de med stil och tar sig an Fredagen den 13:e.

Godzilla - en gång är ingen gång...

2014 är året då Godzilla återvänder i Hollywoodkostym, många är vi som fortfarande minns magplasket från 1998 när Roland Emmerich körde ner Godzilla i värtahamnen.

Men i år finns det visst hopp om att det ska kunna bli något minnesvärt. Dels ser trailern faktiskt bra ut med fokus på gråtande offer och förstörelse och dels har vi under 2013 upplevt en riktigt bra film med enorm budget, enorma robotar och enorma kaijus: Pacific Rim av Guillermo del Toro.






Skulle Hollywood misslyckas igen finns det ju å andra sidan gott om japanska Godzilla-filmer att se...

Alla talar svenska

En blogg på svenska om genrefilm tänkte jag försöka mig på.

Om någon kommer läsa den vet jag förstås inte.

Ambitionen är inte att komma med ständiga uppdateringar utan kommentera de filmer/trender/regissörer jag spanar på.